Förlossningdberättelse 28+1-28+2

20/4 var en fin och varm vårdag i april, var ganska lättad över att gått in i v 29 och att den magiska v28 var passerad :)

Natten till den lördagen vaknade jag med en sprängande huvudvärk, lite som när jag fått migrän, men utan min dunkande ven i tinningen. Fick i mig två Alvedon och lyckades somna om. Vaknade ganska tidigt med samma huvudvärk och lite illamående, planerade en dag i sängen.

Som tur är skickade mamma ett meddelande där jag svarade att jag hade huvudvärk som jag tänkte försöka sova bort.
Blev faktisk smått irriterad när jag såg att hon ringde, fattade hon inte att jag ville sova ;)

Tack mamma för att du ringde och sa till mig att åka in, det kan ha räddat livet på vår lilla kille som bar tydliga tecken på att ha utsatts för stress när han kom ut.

Jag åt en fin äggmacka som nick gjort åt mig, drog på lite myskläder och åkte efter ett samtal till förlossningen in till östra. Vi tog inte med min väska med ombyte eller något sådant då vi bara skulle in och mäta blodtryck, kände mig mycket fånig som åkte in för huvudvärk.

Väl på östra tog dom urinprov, blodprov och blodtryck, hade tecken på protein i urinen och förhöjt blodtryck. Vilket var en havandeskapsförgiftning.

Så vi fick stanna och göra CTG (hjärtljud) på barnen, tog en timma i världens obekvämaste säng.
Vi avvaktade resultatet på den och fick träffa läkaren som gjorde tillväxtultraljud och tyckte att Leo hade väldigt lite fostervatten.
Vi fick vänta igen och träffade en specialist som också tittade på tvillingarna och mätte flöde, tydligen var flödet påverkat på båda, men härifrån tittade man mest på Jonathan då alla verkade tycka att Leo var så liten att han knappast skulle klara sig.

Hon sa att det var troligt med snitt dagen efter när barnen fått tillgodogöra sig kortison. Trodde inte riktigt på det då vi flera gånger fått "vi avvaktar en vecka till, det är allt vi kan göra"-kommentaren en himla massa gånger.

Sagt och gjort så blev vi helt plötsligt oförberett inlagda. Nu var min huvudvärk borta så jag hade aldrig åkt in utan mammas råd!

Min första fråga på bb var om jag kunde få en macka, var så hungrig efter en toast med ägg på den morgonen! Svaret jag fick var en matbricka till nick och svaret, tyvärr, bara flytande föda till dig- Gah vad jag var hungrig nick däremot fick jag tvinga i maten!

Det första dom gjorde på bb var att ge mig en kortisonspruta för att utveckla barnens lungor. Sen tog vi ett nytt CTG innan vi flyttades till förlossningen.

Här gjorde vi ett CTG var tredje timma och varje mätning tog en timma. I ett dygn. En av våra sköterskor påpekade så fint att har dom lagt in oss här, så blir det inte att åka hem utan barn. Men jag trodde fortfarande på att någon skulle säga att de gjort fel, jag mådde ju bra utom trötthet och högt blodtryck.

Under kvällen skickade vi meddelande fram och tillbaka med vänner och familj. Försökte förklara vad som hände utan att riktigt fatta det själv.

Första gången jag grät var när mina gamla kårvänner skickade en skål till mig på film från vårt 20-års jubileum i festföreningen, då sprack fasaden, när folk är så gulliga finns det inget försvar utan då vara grät jag för att de var så gulliga och att det värmde så mycket :)

Detta var ett dygn av insikt över hur många fina vänner jag har som bryr sig och skickade hälsningar på olika sätt! Ni är guld! Och även om jag bara svarat kort eller inte alls, så betyder alla hälsningar mer än man kan tro!

Läkaren kom in någon gång på kvällen och förklarade att anledningen till att vi gör CTG så ofta är att vid minsta ändring plockar vi ut dom. Men dom vill ge mig en kortisonspruta till och 12h för den att verka.

Sen fick vi träffa en läkare från neo som sakligt förklarade proceduren och som berättade att om Leo var för liten så gör dom inget, för då kommer han ändå inte att må bra.
Jobbiga ord men så skönt att veta vad vi har att vänta och att få en förklaring på hur dom jobbar och det var verkligen en trygg och bra läkare!
Mitt förtroende för östra är stort och känns tryggt!


Sen var vi knappt ensamma två timmar i stöten. Tror jag lyckades skrapa ihop två -tre timmars sömn den natten mellan mätningar sprutor och nervositet. Är så glad att vi fick eget rum så nick kunde stanna! Kl 2 fick jag nästa kortisonspruta och om det var svårt att sova innan, underlättar det inte med två ömma höfter/skinkor när man inte kan sova på mage och en kropp med två stora doser betapred, skakigt ;)

Vid 6 när jag äntligen lyckats somna blev jag väckt av barnmorskan som sa att jag inte längre fick dricka, eftersom jag behövde snittas under dagen. Jag fattade fortfarande inte att det var på allvar.

Vid tio på söndagen kom dom in och sa att det var snitt vid två, nu började jag fatta och kunde mentalt smälta att jag faktiskt skulle bli mamma. I v 28+2, inte i vecka 40 som normala människor...

Men jag tycker ändå att jag var ganska lugn, fick duscha med descutan och byta kläder och greja, men det var väldigt långa timmar till halv två.

Halv två började det bli jobbigt, jag var inte redo att bli mamma! Man missar ju en hel del av det naturliga när man blir mamma med snitt, jag hade velat få ut mina barn med blod svett och tårar som naturen tänkt! Men jag är oerhört tacksam för att de kan snitta barnen och på så sätt rädda dem!

Fick någonstans här innan prata med läkaren om snitt, med narkoskaren om bedövning och sånt, men inget förberedde mig på paniken som infann sig i operationsrummet.
Jag som velat att det skulle vara dags för dom att komma ut så länge så jag kunde få veta hur det skulle gå, fick andas djupt och klappas av nick för jag var inte redo om det värsta skulle hända, inte många trodde på vår Leo även om Alla verkligen hoppades. Tänk om det inte skulle gå bra!??

Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Inte för operationen utan för mina barn, men har ju inte haft några barn innan att vara rädd om! 3h sömn, 36h med fasta och mediciner gjorde mig till ett mentalt vrak.

Själva bedövningen var helt smärtfri, men det var äckligt att inte kunna röra sig från midjan och ner, samtidigt som jag kände mycket dom gjorde med mig men ingen smärta, värme eller kyla.

Allt gick snabbt i rummet, efter att bedövningen tagit. En halvtimma efter dom hämtat oss från rummet var båda killarna ute.

Först kom Jonathan och hans skrik var det vackraste jag har hört med sina 875g andades han själv från början och nick fick följa med in och fota och titta och jag grät lättade glädjetårar :)

Sen kom Leo, med sina 380g var han för liten för att dom skulle ha gjort något om han inte sparkade och visade att han ville leva, har känt honom mer de sista två dagarna och då vände han sig även för första gången :)

Nick hade svårt att titta på honom för att han var så liten och att det var jobbigt att det behövdes 6 personer runt honom. Jonathan är liten, men jämte Leo är han dubbelt så stor.
Det var för mycket folk och för stressigt för att han skulle kunna fota Leo, men Nick kom till mig och visade bilder på Jonathan, jag vet att nyfödda är fula, men för mig var han det vackraste underverket i världen.

Efter kanske tio minuter kom dom och visade upp Jonathan så att jag fick se honom innan han och Nick försvann till neo, så liten och så perfekt, tårarna bara rann på mig, att det underverket var mitt underverk. Barnäkaren på natten hade förberett oss på att jag inte skulle få se Leo innan dom gick upp för risken var att han skulle vara för ostabil, men dom kom och visade upp honom med, så liten, så smal men så fin ❤❤❤ blev helt varm av att se honom! Han är en sån fighter!

Eftersom jag är allergisk mot viss tråd som man syr inuti med så hätade dom ihop mig, vilket gick snabbt och sen skickade dom ner mig till uppvak, var så trött och groggu av alla mediciner och sömnbrist att jag småslummrade mest hela tiden.

Jag försökte återigen ta in att jag blivit mamma.

Efter ngn timme kom nick ner med barnmorskan som skulle känna på livmodern (jag säger bara AJ) Nick hade träffat barnen och Jonathan hade kramat hans finger :)

Kunde inte komma ifrån uppvaket fort nog för att se mina barn.

Vid fem blev vi tillbakarullade till bb genom kulvertarna, jäklar vad han körde fort och svajigt, blev helt åksjuk.

Men typ halv 6 fick jag äta! Två mackor och lite fisk, men så gott det var!

Sen lite efter 18 fick jag rullas upp till mina barn :) ut och trött, men jag fick hålla Jonathan i handen och han gnydde och kände igen min röst när jag pratade med honom :) åh fina killen :) lite syrgas fick han, men mest hjälp att blåsa upp lungorna :)

Hans fingrar är så små så perfekta och fina!

Sen höll dom på att byta på Leo så då rullade dom över mig för att få titta på honom med, liten och smal men ändå perfekt! Alla är lite chockade över hur stabil han är trots sin vikt! Och barn som är så små brukar ha problem med huden, men inte Leo! Han är en fighter, vår fighter!

Nick gick upp och sa Godnatt innan han la sig, han pratade med en sköterska utanför Leos kuvös, och Leo rörde sig direkt i sömnen när han hörde honom, så nog känner dom igen oss :)

Jonathan kom först med sina 875g och Leo kom sen med sina 389g födda 21/4-2013 kl 14:40 resp 14:41, i skrivandets stund är dom mindre än 24 timmar gamla, men redan mycket älskade!

Kommer nog fylla på vartefter jag kommer på saker eller med bilder.