Kläder i storlek 38, ska hem och tvätta och förhoppningsvis kunna prova dom snart :) ni som har normalstora barn skulle inte fatta hur små dom är :)
tisdag 30 april 2013
Valborgsbilder
Stackars Jonathan har mina långa tår ;)
Kläder i storlek 38, ska hem och tvätta och förhoppningsvis kunna prova dom snart :) ni som har normalstora barn skulle inte fatta hur små dom är :)
Kläder i storlek 38, ska hem och tvätta och förhoppningsvis kunna prova dom snart :) ni som har normalstora barn skulle inte fatta hur små dom är :)
29+4
I morse var en jobbig morgon, riktigt tung, men jag mår alltid bättre efter att ha suttit med Jonathan!
Han mår bra idag, andas bra och har fin syresättning, har dock haft cpap:en hela dagen, kändes bättre för oss, vi fixar inte den extra oron med dipparna idag. Kanske ska låta honom vara utan en stund ikväll :)
Nick lyckades fånga bästa bilden idag, coola lilla unge :)
Andrea och lilla Ian var uppe på besök hos läkaren här idag så jag passade på att träffa dom en snabbis, var skönt att se fina Ian och veta att det kan gå så bra! Och byta några ord med någon som fattar precis hur det är... Jonathan fick lite kläder i storlek 38 utav Ian, jättefina och jättesmå :) Tack!
Hade fått ett paket av fina Virre på posten idag och ett fint kort, sånt värmer <3
Det fina kortet mer än annat :)
Snart dags för min drog, att sitta med Jonathan igen, önskar jag kunde och orkade sitta hela dagarna!
Men det kanske kommer...
Han mår bra idag, andas bra och har fin syresättning, har dock haft cpap:en hela dagen, kändes bättre för oss, vi fixar inte den extra oron med dipparna idag. Kanske ska låta honom vara utan en stund ikväll :)
Nick lyckades fånga bästa bilden idag, coola lilla unge :)
Andrea och lilla Ian var uppe på besök hos läkaren här idag så jag passade på att träffa dom en snabbis, var skönt att se fina Ian och veta att det kan gå så bra! Och byta några ord med någon som fattar precis hur det är... Jonathan fick lite kläder i storlek 38 utav Ian, jättefina och jättesmå :) Tack!
Hade fått ett paket av fina Virre på posten idag och ett fint kort, sånt värmer <3
Det fina kortet mer än annat :)
Snart dags för min drog, att sitta med Jonathan igen, önskar jag kunde och orkade sitta hela dagarna!
Men det kanske kommer...
29+3 inte mycket Nytt
Äntligen har Jonathan sluppit cvk:n!!! Inget mer intravenöst :) det betyder mindre risk för infektioner och inte en massa sladdar :)
Idag har vi tagit det lite lugnare med att vara utan cpap, han hade den hela natten och fick ha den hela dagen idag utom 4h när vi hade honom ute. Självklart vill vi att han ska vara utan, men samtidigt känns det bättre att ta det lite lugnt så att han får en chans att vänja sig (läs mamma och pappa får en chans att vänja sig) men han syresätter sig lite sämre idag, de säger att det är helt normalt att det går lite upp och ner, men jag tycker det är så jobbigt! Minsta lilla dip gör oss oroliga oavsett hur normalt det är...
Han hade gått ner tio gram idag, vilket inte är konstigt med alla bajsblöjor igår ;)
Läkaren sa att han är en mönsterpatient och att han är väldigt nöjd :)
Är helt slut efter alla jobbiga samtal idag värst var Lärarförbundets försäkringar där jag fick berätta samma sak fyra gånger och ändå inte var hos rätt person, men då jag var nära ett sammanbrott hjälpte den sista tjejen mig att ringa och fixa att dom skickade papper att fylla i.
Vi inser att vi har haft ganska många försäkringar, 4st hittills och då har vi inte kollat med försäkringen via mitt fack!
Hatar att få pengar för vad som hände Leo, men skulle hata mer om dom stannade hos försäkringsbolaget.
Pratade med Toarps kyrka idag, dom har en plats åt Leo nära kapellet jämte en liten flicka som också dog alldeles för tidigt. Där får han vila jämte ngn han kan leka med. Vi ska åka dit och titta en dag nästa vecka.
Köpte en ny barnvagn idag med, en tetunia, tänkte köpt en emmaljunga, men ingen av dem motsvarade de krav vi hade, vi ville ha svängbara framhjul, en mjuk/hårdlift som är lätt att lyfta ur och bära och en som var tillräckligt hög för att ha honom nära. Ja, jag kommer bli en nojjig hönsmamma!!!
Det var bara tetunia som motsvarade våra krav. Det är 10-12 veckors leveranstid på vagnen egentligen, men butiken var snäll och lät oss ta demoexet. Det kanske dröjer 10-12 veckor innan vi kan använda den ändå, men det hoppas vi inte.
Hade inte en tanke på att man kunde bett om att få förvara den i butikens förråd innan mamma sa det, men men nu har vi tagit hem den... Var definitivt en av de dyraste vagnarna, men vi orkade inte bry oss om det, förhoppningsvis får vi sålt vår emmaljunga Twin nitro och då spelar det mindre roll. Funderade på att behålla den om vi någon gång ville ha syskon, men då byter jag hellre då.
Tröttnar aldrig på att titta på Jonathans ansikte och hans uttryck som är så lika sin pappas <3
Idag har vi tagit det lite lugnare med att vara utan cpap, han hade den hela natten och fick ha den hela dagen idag utom 4h när vi hade honom ute. Självklart vill vi att han ska vara utan, men samtidigt känns det bättre att ta det lite lugnt så att han får en chans att vänja sig (läs mamma och pappa får en chans att vänja sig) men han syresätter sig lite sämre idag, de säger att det är helt normalt att det går lite upp och ner, men jag tycker det är så jobbigt! Minsta lilla dip gör oss oroliga oavsett hur normalt det är...
Han hade gått ner tio gram idag, vilket inte är konstigt med alla bajsblöjor igår ;)
Läkaren sa att han är en mönsterpatient och att han är väldigt nöjd :)
Är helt slut efter alla jobbiga samtal idag värst var Lärarförbundets försäkringar där jag fick berätta samma sak fyra gånger och ändå inte var hos rätt person, men då jag var nära ett sammanbrott hjälpte den sista tjejen mig att ringa och fixa att dom skickade papper att fylla i.
Vi inser att vi har haft ganska många försäkringar, 4st hittills och då har vi inte kollat med försäkringen via mitt fack!
Hatar att få pengar för vad som hände Leo, men skulle hata mer om dom stannade hos försäkringsbolaget.
Pratade med Toarps kyrka idag, dom har en plats åt Leo nära kapellet jämte en liten flicka som också dog alldeles för tidigt. Där får han vila jämte ngn han kan leka med. Vi ska åka dit och titta en dag nästa vecka.
Köpte en ny barnvagn idag med, en tetunia, tänkte köpt en emmaljunga, men ingen av dem motsvarade de krav vi hade, vi ville ha svängbara framhjul, en mjuk/hårdlift som är lätt att lyfta ur och bära och en som var tillräckligt hög för att ha honom nära. Ja, jag kommer bli en nojjig hönsmamma!!!
Det var bara tetunia som motsvarade våra krav. Det är 10-12 veckors leveranstid på vagnen egentligen, men butiken var snäll och lät oss ta demoexet. Det kanske dröjer 10-12 veckor innan vi kan använda den ändå, men det hoppas vi inte.
Hade inte en tanke på att man kunde bett om att få förvara den i butikens förråd innan mamma sa det, men men nu har vi tagit hem den... Var definitivt en av de dyraste vagnarna, men vi orkade inte bry oss om det, förhoppningsvis får vi sålt vår emmaljunga Twin nitro och då spelar det mindre roll. Funderade på att behålla den om vi någon gång ville ha syskon, men då byter jag hellre då.
Tröttnar aldrig på att titta på Jonathans ansikte och hans uttryck som är så lika sin pappas <3
måndag 29 april 2013
Alla jobbiga samtal
Tar tag i alla jobbiga samtal till försäkringsbolag och liknande nu på morgonen.
Tecknade först en gratisförsäkring på Länsförsäkringar, men tittade sen upp vilken som var bäst, och tecknade en riktig gravisförsäkringpå trygg hansa.
Trygg Hansa har även krishjälp, vi får tio tillfällen hos psykolog om vi vill för att bearbeta sorgen.
Nu måste jag dock ringa runt och berätta att mitt barn har dött. Men min hjärna är praktisk, den har lättare att hantera de praktiska detaljerna än de känslomässiga.
Sen ska jag ringa kyrkan och försöka boka en tid för att titta på begravningsplats. Jag och Nick är överens om att vi vill försöka få en under ett träd, som kastar lite skuggor.
Satt och tänkte på hur lugn Jonathan är nu, hur han inte är arg och skriker hela tiden längre, han har inte varit arg sen Leo dog och jag är helt övertygad om att han skrek för att han kände hur hans lilla bror mådde. Dom har ett särskilt band tvillingar, och nu måste Jonathan gå igenom livet med ett tomrum där det bandet skulle suttit.
Mitt lilla hjärta <3
Tecknade först en gratisförsäkring på Länsförsäkringar, men tittade sen upp vilken som var bäst, och tecknade en riktig gravisförsäkringpå trygg hansa.
Trygg Hansa har även krishjälp, vi får tio tillfällen hos psykolog om vi vill för att bearbeta sorgen.
Nu måste jag dock ringa runt och berätta att mitt barn har dött. Men min hjärna är praktisk, den har lättare att hantera de praktiska detaljerna än de känslomässiga.
Sen ska jag ringa kyrkan och försöka boka en tid för att titta på begravningsplats. Jag och Nick är överens om att vi vill försöka få en under ett träd, som kastar lite skuggor.
Satt och tänkte på hur lugn Jonathan är nu, hur han inte är arg och skriker hela tiden längre, han har inte varit arg sen Leo dog och jag är helt övertygad om att han skrek för att han kände hur hans lilla bror mådde. Dom har ett särskilt band tvillingar, och nu måste Jonathan gå igenom livet med ett tomrum där det bandet skulle suttit.
Mitt lilla hjärta <3
söndag 28 april 2013
29+2 grattis på enveckasdagen vackra barn!
Idag när vi kom till Neo höll jag på att börja gråta, dom hade plockat bort c-pap:en från Jonathan! En vecka gammal är han nu och ändå så stark!
När vi kom hade han inget i ansiktet och inget på huvudet, jag kunde för första gången sen han föddes se hans ansikte och huvud utan något som täckte!
Vilken underbar känsla, kändes som att jag för första gången på riktigt fick se min son! Och han är vacker och han har verkligen så många utryck för sig :)
Än så länge har han klarat sig 11h utan att behöva få tillbaka den förhatliga luften i näsan :) duktiga kille! Men vi räknar med att det kommer att komma några återfall.
Nackdelen med att vara utan c-pap är att han får pulsfall, han går ner lågt i puls med jämna mellanrum och tillbaka upp. Det är helt normalt på så små barn, men det skrämmer ändå livet ur hans stackars föräldrar varje gång.
Han hade precis lite dålig syresättningen, men de har lagt en mask en bit framför ansiktet på honom som gör att luften han andas in är lite mer syrehaltig, så nu är han uppe på bra nivåer igen.
När vi kom tillbaka efter att ha ätit väntade en fin påse med paket från gruppen för extremt prematura barn genom Ulrika och Melvin, väldigt uppskattat och så himla fint!!! Vi blir väldigt berörda av hur många som bryr sig, verkligen bryr sig!
Idag är en bra dag, så bra den kan vara :)
Jonathan äter bra med mat, bajsar när pappa försöker byta blöja, har gått upp 20g sen sist och andas själv! Älskade lilla hjärtat håller på att växa till sig :)
Jag tror han går över kilot redan på torsdag och nick på söndag, kanske blir nick som får rätt då han borde stanna av lite i viktuppgången då de tagit bort fettet han får intravenöst.
Har gjort åt närmare 6000:- idag, starkt jobbat för en som knappt ser annat än sjukhuset och lägenheten. Köpte bärsjal och kängrukläder för 4000 och en egen bröstpump. Får se om jag behåller den som vi hyr med, då den är snäppet vassare. Men det kändes som vettiga saker att lägga försäkringspengarna från snitt och havandeskapsförgiftningen på.
Märks att vi blir veckovilla här, tänkte åka och kolla på vagn på lunchen, men söndagar är det väldigt lite som är öppet efter fem hihi.
När vi kom hade han inget i ansiktet och inget på huvudet, jag kunde för första gången sen han föddes se hans ansikte och huvud utan något som täckte!
Vilken underbar känsla, kändes som att jag för första gången på riktigt fick se min son! Och han är vacker och han har verkligen så många utryck för sig :)
Än så länge har han klarat sig 11h utan att behöva få tillbaka den förhatliga luften i näsan :) duktiga kille! Men vi räknar med att det kommer att komma några återfall.
Nackdelen med att vara utan c-pap är att han får pulsfall, han går ner lågt i puls med jämna mellanrum och tillbaka upp. Det är helt normalt på så små barn, men det skrämmer ändå livet ur hans stackars föräldrar varje gång.
Han hade precis lite dålig syresättningen, men de har lagt en mask en bit framför ansiktet på honom som gör att luften han andas in är lite mer syrehaltig, så nu är han uppe på bra nivåer igen.
När vi kom tillbaka efter att ha ätit väntade en fin påse med paket från gruppen för extremt prematura barn genom Ulrika och Melvin, väldigt uppskattat och så himla fint!!! Vi blir väldigt berörda av hur många som bryr sig, verkligen bryr sig!
Idag är en bra dag, så bra den kan vara :)
Jonathan äter bra med mat, bajsar när pappa försöker byta blöja, har gått upp 20g sen sist och andas själv! Älskade lilla hjärtat håller på att växa till sig :)
Jag tror han går över kilot redan på torsdag och nick på söndag, kanske blir nick som får rätt då han borde stanna av lite i viktuppgången då de tagit bort fettet han får intravenöst.
Har gjort åt närmare 6000:- idag, starkt jobbat för en som knappt ser annat än sjukhuset och lägenheten. Köpte bärsjal och kängrukläder för 4000 och en egen bröstpump. Får se om jag behåller den som vi hyr med, då den är snäppet vassare. Men det kändes som vettiga saker att lägga försäkringspengarna från snitt och havandeskapsförgiftningen på.
Märks att vi blir veckovilla här, tänkte åka och kolla på vagn på lunchen, men söndagar är det väldigt lite som är öppet efter fem hihi.
Att vara prematurmamma
Sen jag blev prematurmamma
- tycker jag plötsligt att alla jag träffar är smutsiga och en potentiell källa till förkylningar.
- letar jag efter spriten på varje toalett, även min egen.
- Har jag börjat tvätta händerna löjligt noga före, efter och under tiden jag gör något.
- Tycker jag det är normalt att byta blöja på en kille som är tung som ett mjölkpaket
- Ser jag det som att sitta still med sitt barn 3h är en ynnest
- ser jag varje droppe jag kan pumpa ut som en källa till viktuppgång hos Jonathan
- är jag fylld av ödmjukhet för min fina Nick och hans hantering av situationen
- har nicks surfvanor ändrat sig till att googla på kängrukläder
- har jag blivit mer ödmjuk inför livet
- har jag fått lära mig att åka ifrån mitt barn varje natt
- har jag fått lära mig att mata mitt barn med en sond direkt ner i hans mage
- har jag börjat tycka det är ok att inte vara tillgänglig på mobilen jämt
- sist men inte minst har jag fattat hur mycket kärlek som kan rymmas i ett hjärta
lördag 27 april 2013
29+1
Vi börjar luska ut hur vi ska göra saker nu, vi sitter 1,5h var mellan 13-16, sen byter vi blöja och matar till ca 16.30.
Vid 19 börjar rutinen om och vi åker hem lite efter tio. Nu ska vi försöka få in våra egna mattider, tydligen behöver man en massa mat och vatten när man ammar (pumpar) :)
Jonathan kommer snart få en säng istället för kuvös, som senast nästa vecka när kuvösen ska bytas.
Han äter så bra, får 14ml/3h nu och han smälter allt, snart kan de helt ta bort den intravenösa näringen han får :)
Just nu sitter nick med honom och det enda jag älskar mer än att se honom gosa in sig hos pappa är att ha honom på mitt egna bröst :)
Mamma och pappa kom ner med kläder och mat idag, vi hade tänkt att åka till dalsjöfors själva, men insåg våra begränsningar. Det är en lite udda vardag vi har, men med lite hjälp från familjen löser vi det. Dessutom fick ju mamma och pappa se Jonathan, vilket de definitivt behövde :)
Vi pratade med Marie idag, hon har varit så bra med oss under vår tid här, och hon ville gärna vara vår kontaktsköterska, kunde inte varit bättre :)
Hon flyttar till Mölndal snart, men det trodde hon att vi också gör.
Skulle behöva ut och shoppa ny singelvagn och en pump, men får se vad vi hinner och orkar. Känns onödigt att vänta med pumpen, då vi får snabba oss lite för att det ska vara värt det...
Ser fram emot den dagen vår lilla kille är stark nog för att kunna följa med hem...
Vid 19 börjar rutinen om och vi åker hem lite efter tio. Nu ska vi försöka få in våra egna mattider, tydligen behöver man en massa mat och vatten när man ammar (pumpar) :)
Jonathan kommer snart få en säng istället för kuvös, som senast nästa vecka när kuvösen ska bytas.
Han äter så bra, får 14ml/3h nu och han smälter allt, snart kan de helt ta bort den intravenösa näringen han får :)
Just nu sitter nick med honom och det enda jag älskar mer än att se honom gosa in sig hos pappa är att ha honom på mitt egna bröst :)
Mamma och pappa kom ner med kläder och mat idag, vi hade tänkt att åka till dalsjöfors själva, men insåg våra begränsningar. Det är en lite udda vardag vi har, men med lite hjälp från familjen löser vi det. Dessutom fick ju mamma och pappa se Jonathan, vilket de definitivt behövde :)
Vi pratade med Marie idag, hon har varit så bra med oss under vår tid här, och hon ville gärna vara vår kontaktsköterska, kunde inte varit bättre :)
Hon flyttar till Mölndal snart, men det trodde hon att vi också gör.
Skulle behöva ut och shoppa ny singelvagn och en pump, men får se vad vi hinner och orkar. Känns onödigt att vänta med pumpen, då vi får snabba oss lite för att det ska vara värt det...
Ser fram emot den dagen vår lilla kille är stark nog för att kunna följa med hem...
Hitta Rutiner
Idag är första gången vi inte har något annat än Jonathan att tänka på, inga möten, inga jobbiga samtal.
Nu ska vi försöka få lite rutiner i det hela, Kuratorn sa att det bästa vi kan göra är att få lite rutiner och hålltider på vad vi gör på dagarna.
Allt på Neo är uppdelat i tretimmarscykler, matning var tredje timma, blöjbyte var tredje timma ska han ha medicin är det då med. däremellan vill han bli så lite störd som möjligt.
När vi sitter med honom är det att föredra att vi gör det i tre timma emellan två matningar, vändningar och blöjbyten.
förmiddagarna går dom rond, så innan 11 är det knappt idé att vara där.
ett matas han, så då är det lämpligt att börja ett sittpass och mata honom i knät.
kl 4 är det dags igen, då kan vi antingen bara byta på honom och sitta kvar, eller försöka gå iväg och få lite mat och fixa lite och sen sitta med honom igen vid sju. Däremellan ska jag på något sätt helst hinna pumpa var tredje timma puh. vem trodde att det skulle vara stressigt att bara ha ett barn att tänka på ;)
I dessa tretimmarscykler ska vi försöka hitta ett sätt som känns bra för oss i längden, där vi känner att vi ger Jonathan det han behöver, men också att vi själva får det vi behöver så att vi orkar med detta under en lång period.
vi kommer att bli väldigt osociala, då vi troligtvis kommer att sitta till tio på kvällarna och sköta allt med mat och handling och sånt på förmiddagarna. Men vi vet vilka våra vänner är och att de definitivt finns där för oss efter NEO-bubblan, när vi har ett mer normalt liv igen.
Längtar så tills den dagen har vuxit sig stor nog att följa med oss hem. När han inte behöver hjälp med andningen alls och när han kan få ha sin mamma och pappa hos sig dygnet runt.
Nu ska vi försöka få lite rutiner i det hela, Kuratorn sa att det bästa vi kan göra är att få lite rutiner och hålltider på vad vi gör på dagarna.
Allt på Neo är uppdelat i tretimmarscykler, matning var tredje timma, blöjbyte var tredje timma ska han ha medicin är det då med. däremellan vill han bli så lite störd som möjligt.
När vi sitter med honom är det att föredra att vi gör det i tre timma emellan två matningar, vändningar och blöjbyten.
förmiddagarna går dom rond, så innan 11 är det knappt idé att vara där.
ett matas han, så då är det lämpligt att börja ett sittpass och mata honom i knät.
kl 4 är det dags igen, då kan vi antingen bara byta på honom och sitta kvar, eller försöka gå iväg och få lite mat och fixa lite och sen sitta med honom igen vid sju. Däremellan ska jag på något sätt helst hinna pumpa var tredje timma puh. vem trodde att det skulle vara stressigt att bara ha ett barn att tänka på ;)
I dessa tretimmarscykler ska vi försöka hitta ett sätt som känns bra för oss i längden, där vi känner att vi ger Jonathan det han behöver, men också att vi själva får det vi behöver så att vi orkar med detta under en lång period.
vi kommer att bli väldigt osociala, då vi troligtvis kommer att sitta till tio på kvällarna och sköta allt med mat och handling och sånt på förmiddagarna. Men vi vet vilka våra vänner är och att de definitivt finns där för oss efter NEO-bubblan, när vi har ett mer normalt liv igen.
Längtar så tills den dagen har vuxit sig stor nog att följa med oss hem. När han inte behöver hjälp med andningen alls och när han kan få ha sin mamma och pappa hos sig dygnet runt.
spädbarnsfonden
Jag vet att det är många som känner sig maktlösa och som vill kunna göra något när något sådant här händer.
Jag har en liten tanke om att stödja spädbarsfonden, om många lägger en liten summa, kan de snart få en del pengar. Kanske kan man på sitt jobb samla ihop en 20-lapp per person och skicka in.
De har tex en kampanj nu där de samlar pengar till cubitus baby, en liten kyld barnsäng som gör det lättare för föräldrar att få säga adjö till sina barn.
http://www.spadbarnsfonden.se/GiftLetter.asp
Många bäckar små...
Jag har en liten tanke om att stödja spädbarsfonden, om många lägger en liten summa, kan de snart få en del pengar. Kanske kan man på sitt jobb samla ihop en 20-lapp per person och skicka in.
De har tex en kampanj nu där de samlar pengar till cubitus baby, en liten kyld barnsäng som gör det lättare för föräldrar att få säga adjö till sina barn.
http://www.spadbarnsfonden.se/GiftLetter.asp
Många bäckar små...
fredag 26 april 2013
29+0 över ursprungsvikt :)
Idag har Jonathan gått upp massor, inte nog med att han snabbt var tillbaka på ursprungsvikt, han har dessutom ökat, 925g väger han nu.
Det kan ta två veckor innan dom är tillbaka på sin födelsevikt, så det är grymt bra :) han är dessutom nere på ca 1% extra syre utöver vad som finns i luften vilket är försumbart, nu behöver han bara c-pap:en för att göra det lättare att andas. Dom tog bort nålen i foten med och nu är det inte mycket slangar kvar. Han har ökat till 12ml mat var 3:e timma, vilket är dubbelt upp mot några dagar sedan.
Har idag bytt mina första 1,5 blöjor, första bytte jag själv med lite guidning, andra bytte jag med en del hjälp, då det var en rejäl bajsblöja, planen var att byta blöja innan nick skulle sitta med honom och samtidigt ge honom lavemang, men det behövdes inte alls :) trodde aldrig jag skulle bli så glad för en rejäl bajsblöja :)
Är lite svårt för mig att göra rent honom, vet inte hur hårt jag vågar trycka.
Jag satt med Jonathan en lång stund efter lunch, hela min kropp bara slappnade av och fick energi. Jag som haft svårt att sova satt och nickade till flera gånger :) jag var lycklig och jag har beslutat att låta mig vara lycklig när jag kan! Helt fantastiskt hur en så liten kille kan läka så mycket av mitt sargade hjärta!
Åkte till syrran och tog en paus efter att ha lämnat tillbaka honom i kuvösen.
Hon hade varit gullig och fixat amningslinnen åt mig, insåg att jag inte hunnit shoppa till mig alls, hade ju tid kvar trodde jag! nu i skrivandets stund har vi åkt tillbaka till Jonathan och han sitter och myser in sina små händer i pappas brösthår mina fina killar <3
Vi blev också informerade om att det kan hända att Jonathan flyttas om det kommer två akutvårdsberoende barn, då han ligger på den avdelningen för de som är i mest behov av vård. Jonathan däremot är bara i behov av tillväxt, det kan handla om några veckor bara tills vi får åka till Mölndal där de lite större barnen är :)
Vi hade tid med prästen och kuratorn kl 11 idag, prästen ska hjälpa oss med allt inför begravningen. Hon och kuratorn gav oss en stund att prata om Leo och gråta. Sen pratade vi om allt ifrån att föräldradagarna tillhör tvillingarna och att vi därför får behålla Leos dagar, till att Mölndal har en livförsäkring på alla barn som kommer att betalas ut till oss för Leo.
Sen gick vi in till Leo och lämnade lite leksaker, ett brioflygplan som han fått av mina vänner på babyshowern, en liten nalle och en skallra, han ska inte vara ensam.
Vi tog en stund till att säga hej då och att pussa på honom. Vår fina sköterska Jenny hade gjort en fin bok med alla hans saker och ett litet fotavtryck! Ett litet fotavtryck som gjort ett så stort avtryck på världen.
Tror han leker med Jocke och Nicks pappa Graham i himlen, och att han följer Jonathan genom livet.
Jag vet att han har funnit frid, det kommer ta oss längre tid men vi kommer komma dit.
Det kan ta två veckor innan dom är tillbaka på sin födelsevikt, så det är grymt bra :) han är dessutom nere på ca 1% extra syre utöver vad som finns i luften vilket är försumbart, nu behöver han bara c-pap:en för att göra det lättare att andas. Dom tog bort nålen i foten med och nu är det inte mycket slangar kvar. Han har ökat till 12ml mat var 3:e timma, vilket är dubbelt upp mot några dagar sedan.
Har idag bytt mina första 1,5 blöjor, första bytte jag själv med lite guidning, andra bytte jag med en del hjälp, då det var en rejäl bajsblöja, planen var att byta blöja innan nick skulle sitta med honom och samtidigt ge honom lavemang, men det behövdes inte alls :) trodde aldrig jag skulle bli så glad för en rejäl bajsblöja :)
Är lite svårt för mig att göra rent honom, vet inte hur hårt jag vågar trycka.
Jag satt med Jonathan en lång stund efter lunch, hela min kropp bara slappnade av och fick energi. Jag som haft svårt att sova satt och nickade till flera gånger :) jag var lycklig och jag har beslutat att låta mig vara lycklig när jag kan! Helt fantastiskt hur en så liten kille kan läka så mycket av mitt sargade hjärta!
Åkte till syrran och tog en paus efter att ha lämnat tillbaka honom i kuvösen.
Hon hade varit gullig och fixat amningslinnen åt mig, insåg att jag inte hunnit shoppa till mig alls, hade ju tid kvar trodde jag! nu i skrivandets stund har vi åkt tillbaka till Jonathan och han sitter och myser in sina små händer i pappas brösthår mina fina killar <3
Vi blev också informerade om att det kan hända att Jonathan flyttas om det kommer två akutvårdsberoende barn, då han ligger på den avdelningen för de som är i mest behov av vård. Jonathan däremot är bara i behov av tillväxt, det kan handla om några veckor bara tills vi får åka till Mölndal där de lite större barnen är :)
Vi hade tid med prästen och kuratorn kl 11 idag, prästen ska hjälpa oss med allt inför begravningen. Hon och kuratorn gav oss en stund att prata om Leo och gråta. Sen pratade vi om allt ifrån att föräldradagarna tillhör tvillingarna och att vi därför får behålla Leos dagar, till att Mölndal har en livförsäkring på alla barn som kommer att betalas ut till oss för Leo.
Sen gick vi in till Leo och lämnade lite leksaker, ett brioflygplan som han fått av mina vänner på babyshowern, en liten nalle och en skallra, han ska inte vara ensam.
Vi tog en stund till att säga hej då och att pussa på honom. Vår fina sköterska Jenny hade gjort en fin bok med alla hans saker och ett litet fotavtryck! Ett litet fotavtryck som gjort ett så stort avtryck på världen.
Tror han leker med Jocke och Nicks pappa Graham i himlen, och att han följer Jonathan genom livet.
Jag vet att han har funnit frid, det kommer ta oss längre tid men vi kommer komma dit.
Nattliga tankar
Ligger vaken och tänker på bilderna på Leo! De bilder som är tagna direkt efter förlossningen, där han ser så frisk och fin ut!
Är så glad att nick tog dem, hade inte fattat hur svullen han var och hur sjuk innan jag såg dem, skillnaden är så stor mot alla de gånger jag satt och såg honom i kuvösen.
Är så tacksam för att vi fick lära känna honom innan han lämnade oss! Men det är så tungt att tänka på allt han aldrig får uppleva!
Han får aldrig lära sig gå, aldrig bråka med sin bror om bästa leksaken, aldrig få sin första kyss, aldrig bli förälskad.
Jag brukade sjunga vyssan lull för honom varje gång jag var uppe, tror aldrig jag kan sjunga den igen!
Jag är så glad att vi har Jonathan! Han kan fortfarande göra mig glad och bara tanken på honom fortsätter att hela mig. När nick satt med honom igår såg jag hur den lilla killen började processen med att laga sin pappa, det kommer bli bra och vi kommer att ta oss igenom det här, men vi kommer aldrig att glömma!
Har sovit hemma inatt och kunnat hålla om varandra i sängen, var så mycket bättre än att ligga i varsin ände av ett rum, ett rum där man hör andra nyblivna föräldrars barn skrika och där man hela tiden är omgiven av andras lycka där de kan sitta med sina barn hos sig.
Konstigt att vara hemma, att vara tillbaka i lägenheten utan mage och utan barn! Men jag har nick och han har mig!
Min älskade mamma hade varit här och städat, så det är iallafall rent och fint.
Är så glad att nick tog dem, hade inte fattat hur svullen han var och hur sjuk innan jag såg dem, skillnaden är så stor mot alla de gånger jag satt och såg honom i kuvösen.
Är så tacksam för att vi fick lära känna honom innan han lämnade oss! Men det är så tungt att tänka på allt han aldrig får uppleva!
Han får aldrig lära sig gå, aldrig bråka med sin bror om bästa leksaken, aldrig få sin första kyss, aldrig bli förälskad.
Jag brukade sjunga vyssan lull för honom varje gång jag var uppe, tror aldrig jag kan sjunga den igen!
Jag är så glad att vi har Jonathan! Han kan fortfarande göra mig glad och bara tanken på honom fortsätter att hela mig. När nick satt med honom igår såg jag hur den lilla killen började processen med att laga sin pappa, det kommer bli bra och vi kommer att ta oss igenom det här, men vi kommer aldrig att glömma!
Har sovit hemma inatt och kunnat hålla om varandra i sängen, var så mycket bättre än att ligga i varsin ände av ett rum, ett rum där man hör andra nyblivna föräldrars barn skrika och där man hela tiden är omgiven av andras lycka där de kan sitta med sina barn hos sig.
Konstigt att vara hemma, att vara tillbaka i lägenheten utan mage och utan barn! Men jag har nick och han har mig!
Min älskade mamma hade varit här och städat, så det är iallafall rent och fint.
torsdag 25 april 2013
Leo 21/4-25/4 Tack för att vi fick lära känna dig
På förmiddagen idag var Leos siffror fina, hans syresättning var ok, det fanns till och med lite marginal, det var nästan inget blod i lungorna och han hade börjat kissa och vi började hoppas igen.
Vi blev utskrivna från BB och sysslade med logistiken kring att åka hem. vi var uppe och träffade kurator och sen läkare innan lunch. Läkaren sa att Leo är inte frisk, men bara tiden kan utvisa vad som händer och hur han kommer må, men de hade redan behövt höja upp syrehalterna från morgonen.
Vår fina sjuksköterska frågade om vi ville vara med och hålla honom när dom bytte kuvös efter lunch, så vi stannade kvar och lunchade på sjukhuset.
Vid ett skulle vi vända honom innan kuvösbytet och jag fick vara med och hålla honom och flytta hans ben.
Den vändningen blev för mycket för honom syrehalten i blodet rasade och läkaren fick komma in och öka trycket till en skadlig nivå för att han skulle få syre nog i blodet. Han sa att om det fortsatte behövas så mycket tryck skulle lungorna bli allvarligt skadade.
det blev många sånger och många böner och tårar medan vi satt kvar och väntade. Vi fick ett rum, men vi varken ville eller vågade lämna hans sida. Vi fick frågan om vi hade någon i närheten som vi ville skulle få träffa honom och vi ringde då dit min syster som vi ville skulle få en chans att se sin systerson.
efter en stund kom läkaren tillbaka efter ett möte med de andra barnläkarna och berättade att de ansåg att det var dags att avsluta Leos behandling, han hade blivit för svag.
vi fick välja om vi ville vänta på min syster eller hur vi ville ha det, men vi var överens om att låta honom somna in när det var bara vi där med honom.
Vi fick ett rum och de kom in och lade honom på mitt bröst med bara morfin och respirator kvar.
efter en kvart bad vi dom ta bort respiratorn och låta honom somna.
Jag och nick kände hans själ lämna honom och vi såg hans kropp finna frid. Hans hjärta fortsatte slå en stund men han var inte där, han hade följt med Nicks pappa till himlen. Jag och nick kände att det var rätt beslut att låta honom gå och det var fridfullt och vackert. samtidigt var det underbart att äntligen få känna hans hud mot vår där han låg på mitt bröst.
Efter en stund fick syrran komma in och se honom och säga adjö, sen kom mamma och pappa och satt med oss och sa hej då.
vi spenderade några timmar med att hålla honom och sitta med honom och ta avsked, sen skickade vi hem familjen.
Vi tvättade Leo och tog av alla hans plåster och slangar och fick hjälp med att klä honom i en liten dress och lägga honom i en korg.
Tack Leo för att du kämpade så för att leva så att vi fick fyra hela fantastiska dagar att lära känna dig! en del av dig kommer alltid att leva kvar i Jonathan och du kommer alltid att finnas i våra hjärtan, din lilla kropp var fylld av så mycket kärlek och styrka. Vi är många som aldrig kommer glömma dig och den viljestyrka att överkomma livets orättvisa start.
Rest in Peace Leo we love you
Vi blev utskrivna från BB och sysslade med logistiken kring att åka hem. vi var uppe och träffade kurator och sen läkare innan lunch. Läkaren sa att Leo är inte frisk, men bara tiden kan utvisa vad som händer och hur han kommer må, men de hade redan behövt höja upp syrehalterna från morgonen.
Vår fina sjuksköterska frågade om vi ville vara med och hålla honom när dom bytte kuvös efter lunch, så vi stannade kvar och lunchade på sjukhuset.
Vid ett skulle vi vända honom innan kuvösbytet och jag fick vara med och hålla honom och flytta hans ben.
Den vändningen blev för mycket för honom syrehalten i blodet rasade och läkaren fick komma in och öka trycket till en skadlig nivå för att han skulle få syre nog i blodet. Han sa att om det fortsatte behövas så mycket tryck skulle lungorna bli allvarligt skadade.
det blev många sånger och många böner och tårar medan vi satt kvar och väntade. Vi fick ett rum, men vi varken ville eller vågade lämna hans sida. Vi fick frågan om vi hade någon i närheten som vi ville skulle få träffa honom och vi ringde då dit min syster som vi ville skulle få en chans att se sin systerson.
efter en stund kom läkaren tillbaka efter ett möte med de andra barnläkarna och berättade att de ansåg att det var dags att avsluta Leos behandling, han hade blivit för svag.
vi fick välja om vi ville vänta på min syster eller hur vi ville ha det, men vi var överens om att låta honom somna in när det var bara vi där med honom.
Vi fick ett rum och de kom in och lade honom på mitt bröst med bara morfin och respirator kvar.
efter en kvart bad vi dom ta bort respiratorn och låta honom somna.
Jag och nick kände hans själ lämna honom och vi såg hans kropp finna frid. Hans hjärta fortsatte slå en stund men han var inte där, han hade följt med Nicks pappa till himlen. Jag och nick kände att det var rätt beslut att låta honom gå och det var fridfullt och vackert. samtidigt var det underbart att äntligen få känna hans hud mot vår där han låg på mitt bröst.
Efter en stund fick syrran komma in och se honom och säga adjö, sen kom mamma och pappa och satt med oss och sa hej då.
vi spenderade några timmar med att hålla honom och sitta med honom och ta avsked, sen skickade vi hem familjen.
Vi tvättade Leo och tog av alla hans plåster och slangar och fick hjälp med att klä honom i en liten dress och lägga honom i en korg.
Tack Leo för att du kämpade så för att leva så att vi fick fyra hela fantastiska dagar att lära känna dig! en del av dig kommer alltid att leva kvar i Jonathan och du kommer alltid att finnas i våra hjärtan, din lilla kropp var fylld av så mycket kärlek och styrka. Vi är många som aldrig kommer glömma dig och den viljestyrka att överkomma livets orättvisa start.
Rest in Peace Leo we love you
 |
| Leo på dagen han föddes |
 |
| Ingen stor fot |
Besök
Hade mamma och pappa här på besök idag!
Blev många glädjetårar när de fick se sina barnbarn för första gången!
Till och med stora tuffa pappa grät ordentligt!
Det var så skönt att träffa dom! En mammakram är guld värt!
Önskar att nick kunde fått en kram av sin mamma med, men han fick iallafall en av min, det näst bästa!
Blir utskrivna imorgon, lite knäppt att lämna barnen, men vi kan ju inte bo här i månader heller...
Blev många glädjetårar när de fick se sina barnbarn för första gången!
Till och med stora tuffa pappa grät ordentligt!
Det var så skönt att träffa dom! En mammakram är guld värt!
Önskar att nick kunde fått en kram av sin mamma med, men han fick iallafall en av min, det näst bästa!
Blir utskrivna imorgon, lite knäppt att lämna barnen, men vi kan ju inte bo här i månader heller...
Nöddop
Var uppe med Jonathan och Leo hela kvällen igår.
Medan jag satt med Jonatan berättade de att Leos trend varit nedåtgående hela eftermiddagen. De undrade om vi ville ha ett nöddop.
Vi bad om en katolsk präst och de började jobba med att få dit en under kvällen.
Även om tårarna rann halva tiden är det läkande att sitta med Jonathan i knät.
Medan nick satt med Jonathan gick jag och satt hos Leo, höll händerna runt honom och sjöng.
Sen kom prästen och berättade om dopet han döpte sen Leo i en fin ceremoni, det var vackert men otroligt känslosamt. Han tog tid på sig och översatte allt till engelska.
Mentalt och fysiskt utmattade gick vi till rummet och pratade och pumpade, vi bestämde oss för att gå upp med mjölken innan vi försökte sova.
När vi kom upp mötte sköterskan oss med att han hade låg syresättning och att vi skulle fundera på hur vi ville göra, om vi vill lägga honom på bröstet hans sista stund eller låta honom vara kvar i kuvösen. För mig var det självklart att ha honom hos mig.
Hon sa att vi skulle gå ner och hålla om varandra och gråta så skulle hon höra av sig om/när det blev dags...
Hel min värld bara försvann, vi låg och höll om varandra och försökte förstå vidden av att han aldrig får växa upp, aldrig lära sig cykla eller leka. Känns grymt att inte kunna sitta med honom och trösta.
Det är så här det känns när hjärtat långsamt går sönder.
Vid tolv stod vi inte ut och gick upp igen, då hade syresättningen mirakulöst vänt från 45 till 80 och han var stabil igen. Vi satt lite hos Leo och försökte ge honom energi innan vi gick tillbaka på rummet.
Han är en fighter lilla Leo, även om han skrämmer sina föräldrar rätt ordentligt, är helt mentalt slut nu. Jag önskar han slapp kämpa så hårt för sitt liv.
Jag undrar när jag ska lyckas sova en hel natt igen och samla lite ny energi, saknar att dela säng med Nick, är jobbigt att inte kunna somna ihop när det är så här.
Uppdatering:
var uppe igen och sköterskan bad om ursäkt för att dom oroat oss, men ingen trodde Leo skulle överleva natten.
Nu har han vänt syresättningen till en stabil nivå och de har fått upp hans blodtryck så att de kan ge honom vätskedrivande som tar ned svullnaden på hans händer och hjälper njurarna igång, det blev nog för mycket för honom med röntgen och annat igår, är inte lätt när man är så liten.
Vår kämpe vår Leo, så liten och så älskad!
Medan jag satt med Jonatan berättade de att Leos trend varit nedåtgående hela eftermiddagen. De undrade om vi ville ha ett nöddop.
Vi bad om en katolsk präst och de började jobba med att få dit en under kvällen.
Även om tårarna rann halva tiden är det läkande att sitta med Jonathan i knät.
Medan nick satt med Jonathan gick jag och satt hos Leo, höll händerna runt honom och sjöng.
Sen kom prästen och berättade om dopet han döpte sen Leo i en fin ceremoni, det var vackert men otroligt känslosamt. Han tog tid på sig och översatte allt till engelska.
Mentalt och fysiskt utmattade gick vi till rummet och pratade och pumpade, vi bestämde oss för att gå upp med mjölken innan vi försökte sova.
När vi kom upp mötte sköterskan oss med att han hade låg syresättning och att vi skulle fundera på hur vi ville göra, om vi vill lägga honom på bröstet hans sista stund eller låta honom vara kvar i kuvösen. För mig var det självklart att ha honom hos mig.
Hon sa att vi skulle gå ner och hålla om varandra och gråta så skulle hon höra av sig om/när det blev dags...
Hel min värld bara försvann, vi låg och höll om varandra och försökte förstå vidden av att han aldrig får växa upp, aldrig lära sig cykla eller leka. Känns grymt att inte kunna sitta med honom och trösta.
Det är så här det känns när hjärtat långsamt går sönder.
Vid tolv stod vi inte ut och gick upp igen, då hade syresättningen mirakulöst vänt från 45 till 80 och han var stabil igen. Vi satt lite hos Leo och försökte ge honom energi innan vi gick tillbaka på rummet.
Han är en fighter lilla Leo, även om han skrämmer sina föräldrar rätt ordentligt, är helt mentalt slut nu. Jag önskar han slapp kämpa så hårt för sitt liv.
Jag undrar när jag ska lyckas sova en hel natt igen och samla lite ny energi, saknar att dela säng med Nick, är jobbigt att inte kunna somna ihop när det är så här.
Uppdatering:
var uppe igen och sköterskan bad om ursäkt för att dom oroat oss, men ingen trodde Leo skulle överleva natten.
Nu har han vänt syresättningen till en stabil nivå och de har fått upp hans blodtryck så att de kan ge honom vätskedrivande som tar ned svullnaden på hans händer och hjälper njurarna igång, det blev nog för mycket för honom med röntgen och annat igår, är inte lätt när man är så liten.
Vår kämpe vår Leo, så liten och så älskad!
onsdag 24 april 2013
Stabilare
Leo är stabilare igen, stabilast hittills, vi njuter av varje timme han och Jonathan mår bra och är här med oss.
Vi satt och höll runt honom igen, även om vi inte ens riktigt rör honom mår han bättre när vi sitter där.
Jag sjunger vaggvisor och vi pratar med honom.
Känns som om vi aldrig räcker till, sitter jag hos Leo här jag Jonathan skrika och sitter jag hos Jonathan känner jag att vi överger Leo och låter den svagaste försöka klara sig bäst han kan ensam.
Sitter vi där för mycket är jag rädd att störa och för lite är lika illa.
Jag vet att vi gör så gott vi kan, men kommer nog aldrig känna att det är nog.
Samtidigt är det viktigt att vi inte tar ut oss för mycket, vi ska orka med detta länge!
Vi satt och höll runt honom igen, även om vi inte ens riktigt rör honom mår han bättre när vi sitter där.
Jag sjunger vaggvisor och vi pratar med honom.
Känns som om vi aldrig räcker till, sitter jag hos Leo här jag Jonathan skrika och sitter jag hos Jonathan känner jag att vi överger Leo och låter den svagaste försöka klara sig bäst han kan ensam.
Sitter vi där för mycket är jag rädd att störa och för lite är lika illa.
Jag vet att vi gör så gott vi kan, men kommer nog aldrig känna att det är nog.
Samtidigt är det viktigt att vi inte tar ut oss för mycket, vi ska orka med detta länge!
28+5
Idag är det jobbigt, känner att den där hormonchocken eller vad man kallar det är på riktigt, känner mig helt nere.
Hjälpte inte att vi var uppe och lämnade mjölk sent igår, de berättade att Leo fortfarande har lite blod i lungorna och att han blöder lätt. Det kan tyda på att njurarna inte fungerar som dom ska. Men det var skönt med en sköterska som visade hur vi kan finnas där och stötta honom utan att störa, för han gillar inte att bli störd, han vill vara kvar i magen och vara ifred.
På vägen ner träffade vi läkaren som snittade mig, hon sa att det är ett mirakel att han lever, och hon följer oss!
Jag önskar jag kunde gå upp och krama honom och ge honom all den kärlek jag känner, och all energi han behöver.
Och när det kändes som jobbigast var vi uppe och de har vänt Leo utan problem och det var mindre blod i lungorna. Tror vår positiva energi vi försökte ge inatt lönade sig :)
Hjälpte inte att vi var uppe och lämnade mjölk sent igår, de berättade att Leo fortfarande har lite blod i lungorna och att han blöder lätt. Det kan tyda på att njurarna inte fungerar som dom ska. Men det var skönt med en sköterska som visade hur vi kan finnas där och stötta honom utan att störa, för han gillar inte att bli störd, han vill vara kvar i magen och vara ifred.
På vägen ner träffade vi läkaren som snittade mig, hon sa att det är ett mirakel att han lever, och hon följer oss!
Jag önskar jag kunde gå upp och krama honom och ge honom all den kärlek jag känner, och all energi han behöver.
Och när det kändes som jobbigast var vi uppe och de har vänt Leo utan problem och det var mindre blod i lungorna. Tror vår positiva energi vi försökte ge inatt lönade sig :)
tisdag 23 april 2013
Pappamys
Idag fick även pappa mysa lite ❤❤
Det var roligt att gräva in fingrarna i håret och dra hihi.
Jonathan har tydligen ett jäkla humör, vi undrar så vart han fått det ifrån ;)
Leo är fortfarande stabil, men skör!
Det var roligt att gräva in fingrarna i håret och dra hihi.
Jonathan har tydligen ett jäkla humör, vi undrar så vart han fått det ifrån ;)
Leo är fortfarande stabil, men skör!
Ultraljud och röntgen
Idag har dom röntgat båda killarna för att kolla ductus (säkert felstavat) ett kärl som ska slutas på barnen när dom föds. Det är vanligt att för tidigt födda har problem med det. Blev glatt överraskad att jonathans redan var slutet- bra nyheter och mindre överraskad att Leos inte var slutet.
De har även undersökt deras hjärnor med ultraljud för att kolla efter blödningar, men även det ser bra ut!
Kom upp för en stund sedan för att lämna mjölk och då hade de precis vänt Leo, det var jobbigt för honom, så det stod 5 pers och fick ordning på hans syrenivåer. En jobbig syn för ett mammahjärta, är så oerhört jobbigt att se att han har en så tuff start, han får inget gratis och allt är jobbigt för honom.
Man förstår hur liten han är när vi tycker Jonathan är en stor bebis med sina 875g och 34cm. Önskar han hade fått en lättare start i livet! Det känns så orättvist att han ska behöva kämpa så för minsta lilla...
Önskar jag kunde göra mer för honom, men att sjunga och ge honom mjölk är det bästa vi kan göra.
De har även undersökt deras hjärnor med ultraljud för att kolla efter blödningar, men även det ser bra ut!
Kom upp för en stund sedan för att lämna mjölk och då hade de precis vänt Leo, det var jobbigt för honom, så det stod 5 pers och fick ordning på hans syrenivåer. En jobbig syn för ett mammahjärta, är så oerhört jobbigt att se att han har en så tuff start, han får inget gratis och allt är jobbigt för honom.
Man förstår hur liten han är när vi tycker Jonathan är en stor bebis med sina 875g och 34cm. Önskar han hade fått en lättare start i livet! Det känns så orättvist att han ska behöva kämpa så för minsta lilla...
Önskar jag kunde göra mer för honom, men att sjunga och ge honom mjölk är det bästa vi kan göra.
28+4
Vi går upp och ner till pojkarna, korta turer hela tiden, vaknade inatt och klämde ut lite mjölk och envisades med att gå själv upp, första promenaden efter snittet, självklart var det mycket lättare när jag hade motivationen att gå med mat till mina killar :) så skönt att kunna bestämma själv när jag vill gå och inte behöva göra det till ett företag.
De har röntgats och gjorts ultraljud på idag och förhoppningsvis visar det bra resultat.
Igår trodde de att Jonathan skulle behöva få respirator med, delvis för att han har ett sånt humör och skriker massor, men det behövdes inte idag, han har lugnat sig och de har fått ordning på magen :)
Är så stolt över mina grabbar, de har en så tuff start, men kämpar så hårt! Helt ofattbart hur mycket man kan älska några så små :)
Det blir mest foton på Jonathan, han kommer man lättast åt då han är större.
De har röntgats och gjorts ultraljud på idag och förhoppningsvis visar det bra resultat.
Igår trodde de att Jonathan skulle behöva få respirator med, delvis för att han har ett sånt humör och skriker massor, men det behövdes inte idag, han har lugnat sig och de har fått ordning på magen :)
Är så stolt över mina grabbar, de har en så tuff start, men kämpar så hårt! Helt ofattbart hur mycket man kan älska några så små :)
Det blir mest foton på Jonathan, han kommer man lättast åt då han är större.
måndag 22 april 2013
Första hudkontakten med Jonathan
Fick nu ikväll sitta känguru med lilla Jonathan :)
Han skrek argt när dom grejade med honom men så fort han kom till mig blev han tyst, han känner redan oss, fattar att han hör hemma med oss det lilla hjärtat!
Jag satt med honom i nästan två timmar medan Nick växlade mellan att gå från oss till Leo. Han fick också vara med och byta blöja på Jonathan, men det är lite tidigt för oss att våga göra så mycket, dom är så små och sköra.
Jonathans syresättning har blivit lite sämre och han kan behöva få respirator några dagar, det har varit tufft för honom att komma ut i världen även om det går bra.
Är skönt att båda är stabila och att de mår så bra de kan just nu :)
Min älskade syster var här med rena kläder och lite mat till nick! Fick även en goodiebag med choklad och vin. Väntar lite med vinet, men resten ska slinka ner :)
Lite bilder från Jonathans första kängurusittning hos mig :)
Knäppt att han är vårt stora barn...
Han skrek argt när dom grejade med honom men så fort han kom till mig blev han tyst, han känner redan oss, fattar att han hör hemma med oss det lilla hjärtat!
Jag satt med honom i nästan två timmar medan Nick växlade mellan att gå från oss till Leo. Han fick också vara med och byta blöja på Jonathan, men det är lite tidigt för oss att våga göra så mycket, dom är så små och sköra.
Jonathans syresättning har blivit lite sämre och han kan behöva få respirator några dagar, det har varit tufft för honom att komma ut i världen även om det går bra.
Är skönt att båda är stabila och att de mår så bra de kan just nu :)
Min älskade syster var här med rena kläder och lite mat till nick! Fick även en goodiebag med choklad och vin. Väntar lite med vinet, men resten ska slinka ner :)
Lite bilder från Jonathans första kängurusittning hos mig :)
Knäppt att han är vårt stora barn...
28+3
Idag fick vi först träffa Leo på morgonen och sedan nyss Jonathan.
Leo är den minsta de har haft här, han är stabil nu, men respiratorn kommer att ge honom lunginflammation, så med all säkerhet kommer han bli sämre innan han blir bättre. Dom har inga dåliga nyheter att ge oss, men vill förbereda oss på att det kan gå dåligt, men alla jobbar så mycket dom kan med honom och alla hoppas vi :)
Fick sitta med händerna på Jonathan, och ikväll ska han få sitta på mitt bröst :)
Leo är 27cm lång och 380g
Jonathan är 34 cm lång och väger 875.
Tycker Jonathan påminner om sin kusin Isak runt munnen, men det får väl hans mamma svara på :)
Sista bilden är på Jonathan och resten på Leo
Leo är den minsta de har haft här, han är stabil nu, men respiratorn kommer att ge honom lunginflammation, så med all säkerhet kommer han bli sämre innan han blir bättre. Dom har inga dåliga nyheter att ge oss, men vill förbereda oss på att det kan gå dåligt, men alla jobbar så mycket dom kan med honom och alla hoppas vi :)
Fick sitta med händerna på Jonathan, och ikväll ska han få sitta på mitt bröst :)
Leo är 27cm lång och 380g
Jonathan är 34 cm lång och väger 875.
Tycker Jonathan påminner om sin kusin Isak runt munnen, men det får väl hans mamma svara på :)
Sista bilden är på Jonathan och resten på Leo
Förlossningdberättelse 28+1-28+2
20/4 var en fin och varm vårdag i april, var ganska lättad över att gått in i v 29 och att den magiska v28 var passerad :)
Natten till den lördagen vaknade jag med en sprängande huvudvärk, lite som när jag fått migrän, men utan min dunkande ven i tinningen. Fick i mig två Alvedon och lyckades somna om. Vaknade ganska tidigt med samma huvudvärk och lite illamående, planerade en dag i sängen.
Som tur är skickade mamma ett meddelande där jag svarade att jag hade huvudvärk som jag tänkte försöka sova bort.
Blev faktisk smått irriterad när jag såg att hon ringde, fattade hon inte att jag ville sova ;)
Tack mamma för att du ringde och sa till mig att åka in, det kan ha räddat livet på vår lilla kille som bar tydliga tecken på att ha utsatts för stress när han kom ut.
Jag åt en fin äggmacka som nick gjort åt mig, drog på lite myskläder och åkte efter ett samtal till förlossningen in till östra. Vi tog inte med min väska med ombyte eller något sådant då vi bara skulle in och mäta blodtryck, kände mig mycket fånig som åkte in för huvudvärk.
Väl på östra tog dom urinprov, blodprov och blodtryck, hade tecken på protein i urinen och förhöjt blodtryck. Vilket var en havandeskapsförgiftning.
Så vi fick stanna och göra CTG (hjärtljud) på barnen, tog en timma i världens obekvämaste säng.
Vi avvaktade resultatet på den och fick träffa läkaren som gjorde tillväxtultraljud och tyckte att Leo hade väldigt lite fostervatten.
Vi fick vänta igen och träffade en specialist som också tittade på tvillingarna och mätte flöde, tydligen var flödet påverkat på båda, men härifrån tittade man mest på Jonathan då alla verkade tycka att Leo var så liten att han knappast skulle klara sig.
Hon sa att det var troligt med snitt dagen efter när barnen fått tillgodogöra sig kortison. Trodde inte riktigt på det då vi flera gånger fått "vi avvaktar en vecka till, det är allt vi kan göra"-kommentaren en himla massa gånger.
Sagt och gjort så blev vi helt plötsligt oförberett inlagda. Nu var min huvudvärk borta så jag hade aldrig åkt in utan mammas råd!
Min första fråga på bb var om jag kunde få en macka, var så hungrig efter en toast med ägg på den morgonen! Svaret jag fick var en matbricka till nick och svaret, tyvärr, bara flytande föda till dig- Gah vad jag var hungrig nick däremot fick jag tvinga i maten!
Det första dom gjorde på bb var att ge mig en kortisonspruta för att utveckla barnens lungor. Sen tog vi ett nytt CTG innan vi flyttades till förlossningen.
Här gjorde vi ett CTG var tredje timma och varje mätning tog en timma. I ett dygn. En av våra sköterskor påpekade så fint att har dom lagt in oss här, så blir det inte att åka hem utan barn. Men jag trodde fortfarande på att någon skulle säga att de gjort fel, jag mådde ju bra utom trötthet och högt blodtryck.
Under kvällen skickade vi meddelande fram och tillbaka med vänner och familj. Försökte förklara vad som hände utan att riktigt fatta det själv.
Första gången jag grät var när mina gamla kårvänner skickade en skål till mig på film från vårt 20-års jubileum i festföreningen, då sprack fasaden, när folk är så gulliga finns det inget försvar utan då vara grät jag för att de var så gulliga och att det värmde så mycket :)
Detta var ett dygn av insikt över hur många fina vänner jag har som bryr sig och skickade hälsningar på olika sätt! Ni är guld! Och även om jag bara svarat kort eller inte alls, så betyder alla hälsningar mer än man kan tro!
Läkaren kom in någon gång på kvällen och förklarade att anledningen till att vi gör CTG så ofta är att vid minsta ändring plockar vi ut dom. Men dom vill ge mig en kortisonspruta till och 12h för den att verka.
Sen fick vi träffa en läkare från neo som sakligt förklarade proceduren och som berättade att om Leo var för liten så gör dom inget, för då kommer han ändå inte att må bra.
Jobbiga ord men så skönt att veta vad vi har att vänta och att få en förklaring på hur dom jobbar och det var verkligen en trygg och bra läkare!
Mitt förtroende för östra är stort och känns tryggt!
Sen var vi knappt ensamma två timmar i stöten. Tror jag lyckades skrapa ihop två -tre timmars sömn den natten mellan mätningar sprutor och nervositet. Är så glad att vi fick eget rum så nick kunde stanna! Kl 2 fick jag nästa kortisonspruta och om det var svårt att sova innan, underlättar det inte med två ömma höfter/skinkor när man inte kan sova på mage och en kropp med två stora doser betapred, skakigt ;)
Vid 6 när jag äntligen lyckats somna blev jag väckt av barnmorskan som sa att jag inte längre fick dricka, eftersom jag behövde snittas under dagen. Jag fattade fortfarande inte att det var på allvar.
Vid tio på söndagen kom dom in och sa att det var snitt vid två, nu började jag fatta och kunde mentalt smälta att jag faktiskt skulle bli mamma. I v 28+2, inte i vecka 40 som normala människor...
Men jag tycker ändå att jag var ganska lugn, fick duscha med descutan och byta kläder och greja, men det var väldigt långa timmar till halv två.
Halv två började det bli jobbigt, jag var inte redo att bli mamma! Man missar ju en hel del av det naturliga när man blir mamma med snitt, jag hade velat få ut mina barn med blod svett och tårar som naturen tänkt! Men jag är oerhört tacksam för att de kan snitta barnen och på så sätt rädda dem!
Fick någonstans här innan prata med läkaren om snitt, med narkoskaren om bedövning och sånt, men inget förberedde mig på paniken som infann sig i operationsrummet.
Jag som velat att det skulle vara dags för dom att komma ut så länge så jag kunde få veta hur det skulle gå, fick andas djupt och klappas av nick för jag var inte redo om det värsta skulle hända, inte många trodde på vår Leo även om Alla verkligen hoppades. Tänk om det inte skulle gå bra!??
Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Inte för operationen utan för mina barn, men har ju inte haft några barn innan att vara rädd om! 3h sömn, 36h med fasta och mediciner gjorde mig till ett mentalt vrak.
Själva bedövningen var helt smärtfri, men det var äckligt att inte kunna röra sig från midjan och ner, samtidigt som jag kände mycket dom gjorde med mig men ingen smärta, värme eller kyla.
Allt gick snabbt i rummet, efter att bedövningen tagit. En halvtimma efter dom hämtat oss från rummet var båda killarna ute.
Först kom Jonathan och hans skrik var det vackraste jag har hört med sina 875g andades han själv från början och nick fick följa med in och fota och titta och jag grät lättade glädjetårar :)
Sen kom Leo, med sina 380g var han för liten för att dom skulle ha gjort något om han inte sparkade och visade att han ville leva, har känt honom mer de sista två dagarna och då vände han sig även för första gången :)
Nick hade svårt att titta på honom för att han var så liten och att det var jobbigt att det behövdes 6 personer runt honom. Jonathan är liten, men jämte Leo är han dubbelt så stor.
Det var för mycket folk och för stressigt för att han skulle kunna fota Leo, men Nick kom till mig och visade bilder på Jonathan, jag vet att nyfödda är fula, men för mig var han det vackraste underverket i världen.
Efter kanske tio minuter kom dom och visade upp Jonathan så att jag fick se honom innan han och Nick försvann till neo, så liten och så perfekt, tårarna bara rann på mig, att det underverket var mitt underverk. Barnäkaren på natten hade förberett oss på att jag inte skulle få se Leo innan dom gick upp för risken var att han skulle vara för ostabil, men dom kom och visade upp honom med, så liten, så smal men så fin ❤❤❤ blev helt varm av att se honom! Han är en sån fighter!
Eftersom jag är allergisk mot viss tråd som man syr inuti med så hätade dom ihop mig, vilket gick snabbt och sen skickade dom ner mig till uppvak, var så trött och groggu av alla mediciner och sömnbrist att jag småslummrade mest hela tiden.
Jag försökte återigen ta in att jag blivit mamma.
Efter ngn timme kom nick ner med barnmorskan som skulle känna på livmodern (jag säger bara AJ) Nick hade träffat barnen och Jonathan hade kramat hans finger :)
Kunde inte komma ifrån uppvaket fort nog för att se mina barn.
Vid fem blev vi tillbakarullade till bb genom kulvertarna, jäklar vad han körde fort och svajigt, blev helt åksjuk.
Men typ halv 6 fick jag äta! Två mackor och lite fisk, men så gott det var!
Sen lite efter 18 fick jag rullas upp till mina barn :) ut och trött, men jag fick hålla Jonathan i handen och han gnydde och kände igen min röst när jag pratade med honom :) åh fina killen :) lite syrgas fick han, men mest hjälp att blåsa upp lungorna :)
Hans fingrar är så små så perfekta och fina!
Sen höll dom på att byta på Leo så då rullade dom över mig för att få titta på honom med, liten och smal men ändå perfekt! Alla är lite chockade över hur stabil han är trots sin vikt! Och barn som är så små brukar ha problem med huden, men inte Leo! Han är en fighter, vår fighter!
Nick gick upp och sa Godnatt innan han la sig, han pratade med en sköterska utanför Leos kuvös, och Leo rörde sig direkt i sömnen när han hörde honom, så nog känner dom igen oss :)
Jonathan kom först med sina 875g och Leo kom sen med sina 389g födda 21/4-2013 kl 14:40 resp 14:41, i skrivandets stund är dom mindre än 24 timmar gamla, men redan mycket älskade!
Kommer nog fylla på vartefter jag kommer på saker eller med bilder.
Natten till den lördagen vaknade jag med en sprängande huvudvärk, lite som när jag fått migrän, men utan min dunkande ven i tinningen. Fick i mig två Alvedon och lyckades somna om. Vaknade ganska tidigt med samma huvudvärk och lite illamående, planerade en dag i sängen.
Som tur är skickade mamma ett meddelande där jag svarade att jag hade huvudvärk som jag tänkte försöka sova bort.
Blev faktisk smått irriterad när jag såg att hon ringde, fattade hon inte att jag ville sova ;)
Tack mamma för att du ringde och sa till mig att åka in, det kan ha räddat livet på vår lilla kille som bar tydliga tecken på att ha utsatts för stress när han kom ut.
Jag åt en fin äggmacka som nick gjort åt mig, drog på lite myskläder och åkte efter ett samtal till förlossningen in till östra. Vi tog inte med min väska med ombyte eller något sådant då vi bara skulle in och mäta blodtryck, kände mig mycket fånig som åkte in för huvudvärk.
Väl på östra tog dom urinprov, blodprov och blodtryck, hade tecken på protein i urinen och förhöjt blodtryck. Vilket var en havandeskapsförgiftning.
Så vi fick stanna och göra CTG (hjärtljud) på barnen, tog en timma i världens obekvämaste säng.
Vi avvaktade resultatet på den och fick träffa läkaren som gjorde tillväxtultraljud och tyckte att Leo hade väldigt lite fostervatten.
Vi fick vänta igen och träffade en specialist som också tittade på tvillingarna och mätte flöde, tydligen var flödet påverkat på båda, men härifrån tittade man mest på Jonathan då alla verkade tycka att Leo var så liten att han knappast skulle klara sig.
Hon sa att det var troligt med snitt dagen efter när barnen fått tillgodogöra sig kortison. Trodde inte riktigt på det då vi flera gånger fått "vi avvaktar en vecka till, det är allt vi kan göra"-kommentaren en himla massa gånger.
Sagt och gjort så blev vi helt plötsligt oförberett inlagda. Nu var min huvudvärk borta så jag hade aldrig åkt in utan mammas råd!
Min första fråga på bb var om jag kunde få en macka, var så hungrig efter en toast med ägg på den morgonen! Svaret jag fick var en matbricka till nick och svaret, tyvärr, bara flytande föda till dig- Gah vad jag var hungrig nick däremot fick jag tvinga i maten!
Det första dom gjorde på bb var att ge mig en kortisonspruta för att utveckla barnens lungor. Sen tog vi ett nytt CTG innan vi flyttades till förlossningen.
Här gjorde vi ett CTG var tredje timma och varje mätning tog en timma. I ett dygn. En av våra sköterskor påpekade så fint att har dom lagt in oss här, så blir det inte att åka hem utan barn. Men jag trodde fortfarande på att någon skulle säga att de gjort fel, jag mådde ju bra utom trötthet och högt blodtryck.
Under kvällen skickade vi meddelande fram och tillbaka med vänner och familj. Försökte förklara vad som hände utan att riktigt fatta det själv.
Första gången jag grät var när mina gamla kårvänner skickade en skål till mig på film från vårt 20-års jubileum i festföreningen, då sprack fasaden, när folk är så gulliga finns det inget försvar utan då vara grät jag för att de var så gulliga och att det värmde så mycket :)
Detta var ett dygn av insikt över hur många fina vänner jag har som bryr sig och skickade hälsningar på olika sätt! Ni är guld! Och även om jag bara svarat kort eller inte alls, så betyder alla hälsningar mer än man kan tro!
Läkaren kom in någon gång på kvällen och förklarade att anledningen till att vi gör CTG så ofta är att vid minsta ändring plockar vi ut dom. Men dom vill ge mig en kortisonspruta till och 12h för den att verka.
Sen fick vi träffa en läkare från neo som sakligt förklarade proceduren och som berättade att om Leo var för liten så gör dom inget, för då kommer han ändå inte att må bra.
Jobbiga ord men så skönt att veta vad vi har att vänta och att få en förklaring på hur dom jobbar och det var verkligen en trygg och bra läkare!
Mitt förtroende för östra är stort och känns tryggt!
Sen var vi knappt ensamma två timmar i stöten. Tror jag lyckades skrapa ihop två -tre timmars sömn den natten mellan mätningar sprutor och nervositet. Är så glad att vi fick eget rum så nick kunde stanna! Kl 2 fick jag nästa kortisonspruta och om det var svårt att sova innan, underlättar det inte med två ömma höfter/skinkor när man inte kan sova på mage och en kropp med två stora doser betapred, skakigt ;)
Vid 6 när jag äntligen lyckats somna blev jag väckt av barnmorskan som sa att jag inte längre fick dricka, eftersom jag behövde snittas under dagen. Jag fattade fortfarande inte att det var på allvar.
Vid tio på söndagen kom dom in och sa att det var snitt vid två, nu började jag fatta och kunde mentalt smälta att jag faktiskt skulle bli mamma. I v 28+2, inte i vecka 40 som normala människor...
Men jag tycker ändå att jag var ganska lugn, fick duscha med descutan och byta kläder och greja, men det var väldigt långa timmar till halv två.
Halv två började det bli jobbigt, jag var inte redo att bli mamma! Man missar ju en hel del av det naturliga när man blir mamma med snitt, jag hade velat få ut mina barn med blod svett och tårar som naturen tänkt! Men jag är oerhört tacksam för att de kan snitta barnen och på så sätt rädda dem!
Fick någonstans här innan prata med läkaren om snitt, med narkoskaren om bedövning och sånt, men inget förberedde mig på paniken som infann sig i operationsrummet.
Jag som velat att det skulle vara dags för dom att komma ut så länge så jag kunde få veta hur det skulle gå, fick andas djupt och klappas av nick för jag var inte redo om det värsta skulle hända, inte många trodde på vår Leo även om Alla verkligen hoppades. Tänk om det inte skulle gå bra!??
Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Inte för operationen utan för mina barn, men har ju inte haft några barn innan att vara rädd om! 3h sömn, 36h med fasta och mediciner gjorde mig till ett mentalt vrak.
Själva bedövningen var helt smärtfri, men det var äckligt att inte kunna röra sig från midjan och ner, samtidigt som jag kände mycket dom gjorde med mig men ingen smärta, värme eller kyla.
Allt gick snabbt i rummet, efter att bedövningen tagit. En halvtimma efter dom hämtat oss från rummet var båda killarna ute.
Först kom Jonathan och hans skrik var det vackraste jag har hört med sina 875g andades han själv från början och nick fick följa med in och fota och titta och jag grät lättade glädjetårar :)
Sen kom Leo, med sina 380g var han för liten för att dom skulle ha gjort något om han inte sparkade och visade att han ville leva, har känt honom mer de sista två dagarna och då vände han sig även för första gången :)
Nick hade svårt att titta på honom för att han var så liten och att det var jobbigt att det behövdes 6 personer runt honom. Jonathan är liten, men jämte Leo är han dubbelt så stor.
Det var för mycket folk och för stressigt för att han skulle kunna fota Leo, men Nick kom till mig och visade bilder på Jonathan, jag vet att nyfödda är fula, men för mig var han det vackraste underverket i världen.
Efter kanske tio minuter kom dom och visade upp Jonathan så att jag fick se honom innan han och Nick försvann till neo, så liten och så perfekt, tårarna bara rann på mig, att det underverket var mitt underverk. Barnäkaren på natten hade förberett oss på att jag inte skulle få se Leo innan dom gick upp för risken var att han skulle vara för ostabil, men dom kom och visade upp honom med, så liten, så smal men så fin ❤❤❤ blev helt varm av att se honom! Han är en sån fighter!
Eftersom jag är allergisk mot viss tråd som man syr inuti med så hätade dom ihop mig, vilket gick snabbt och sen skickade dom ner mig till uppvak, var så trött och groggu av alla mediciner och sömnbrist att jag småslummrade mest hela tiden.
Jag försökte återigen ta in att jag blivit mamma.
Efter ngn timme kom nick ner med barnmorskan som skulle känna på livmodern (jag säger bara AJ) Nick hade träffat barnen och Jonathan hade kramat hans finger :)
Kunde inte komma ifrån uppvaket fort nog för att se mina barn.
Vid fem blev vi tillbakarullade till bb genom kulvertarna, jäklar vad han körde fort och svajigt, blev helt åksjuk.
Men typ halv 6 fick jag äta! Två mackor och lite fisk, men så gott det var!
Sen lite efter 18 fick jag rullas upp till mina barn :) ut och trött, men jag fick hålla Jonathan i handen och han gnydde och kände igen min röst när jag pratade med honom :) åh fina killen :) lite syrgas fick han, men mest hjälp att blåsa upp lungorna :)
Hans fingrar är så små så perfekta och fina!
Sen höll dom på att byta på Leo så då rullade dom över mig för att få titta på honom med, liten och smal men ändå perfekt! Alla är lite chockade över hur stabil han är trots sin vikt! Och barn som är så små brukar ha problem med huden, men inte Leo! Han är en fighter, vår fighter!
Nick gick upp och sa Godnatt innan han la sig, han pratade med en sköterska utanför Leos kuvös, och Leo rörde sig direkt i sömnen när han hörde honom, så nog känner dom igen oss :)
Jonathan kom först med sina 875g och Leo kom sen med sina 389g födda 21/4-2013 kl 14:40 resp 14:41, i skrivandets stund är dom mindre än 24 timmar gamla, men redan mycket älskade!
Kommer nog fylla på vartefter jag kommer på saker eller med bilder.
söndag 21 april 2013
Nu är vi föräldrar...
Dagen har varit omvälvande och gått långsamt och fort!
Fram till halv två gick allt långsamt, sen sprang tiden iväg, 14:40 föddes ettan och 14:41 tvåan.
Ettan skrek när han kom ut och det är det vackraste ljud vi har hört. Han vägde 880 tror jag det var.
Tvåan sa inte ett pip, men trots sin ringa vikt rörde han sig och visade livsvilja, så dom gav honom en chans. Han vägde 380g. Om 20 min får jag se mina underverk igen och lite längre denna gången :)
Ska försöka skriva lite längre imorgon. Har bara foton på den stora killen...
Och på Nick i sin fina mundering och mig på sista CTG...
Fram till halv två gick allt långsamt, sen sprang tiden iväg, 14:40 föddes ettan och 14:41 tvåan.
Ettan skrek när han kom ut och det är det vackraste ljud vi har hört. Han vägde 880 tror jag det var.
Tvåan sa inte ett pip, men trots sin ringa vikt rörde han sig och visade livsvilja, så dom gav honom en chans. Han vägde 380g. Om 20 min får jag se mina underverk igen och lite längre denna gången :)
Ska försöka skriva lite längre imorgon. Har bara foton på den stora killen...
Och på Nick i sin fina mundering och mig på sista CTG...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)