32+0

Idag skulle Jonathan varit 32 veckor i magen. Vi gillar att fira veckor, så det firar vi med att han gått upp 95g till 1430, det går fort nu! 

Hans syrenivå var nere på 24 en stund i förmiddags, men har legat stabilt på 28 hela dagen :)

Förra veckan kom han ner på 30 korta stunder när allt var bra, men mer uppåt 40 som standard. Vi hoppas detta är en trend som håller i sig! 

Han blir större, tjockare och starkare för varje dag. 

Vi satt ner med Leos läkare Anders idag, han är verkligen både duktig och empatisk! 

Vi gick igenom vad som hände med Leo och hur de resonerade. 

Han tyckte de gjorde rätt beslut som gav honom en chans, men också att det inte fanns något annat val än att avsluta behandlingen. Vi har hela tiden tyckt att de tog rätt beslut med Leo, men det var skönt att få det bekräftat och repeterat. 

Leos enda men avgörande problem utöver sin ringa vikt var syresättningen. Han kunde inte syresätta sig själv tillräckligt. 

Det var ok de första dagarna, men sen gick det utför. 

De gjorde ultraljud på hjärnan och kollade hjärtat, men det var inget fel där. Hade han haft en blödning hade beslutet om att avsluta hans behandling kommit tidigare och varit lättare. 

Leo hade svårt att syresätta sig själv, han låg i respirator. Respiratorn orsakade till slut en inflammation i lungorna. Inflammationen gjorde att han behövde mer syre, vilket i sin tur motverkar att inflammationen läkte. 

För att försöka hålla honom på en tillräckligt hög nivå av syresättning fick de dessutom öka trycket i lungorna till en skadlig nivå. 

Trots maximalt med syre i respiratorn och högre tryck än vad som var ok, sjönk hans syresättning till en nivå som skulle skada både hjärnan och hans inre organ. 

Som minst såg jag och Nick honom ligga på 11% syresättning i blodet, han skulle ligga över 80. 

Det som också låg honom i fatet var att han var kille och vit. Vita män har minst chans att överleva en för tidig födsel och ärligt så är 380g så lite att hans chans att överleva var nära noll. Han skulle ha vägt runt 1200g när han föddes, så han var väldigt långt ifrån.

Men som Anders sa, i Toronto där han jobbat tidigare hade Leo antagligen inte ens fått en chans och vi hade inte fått våra dyrbara fyra dagar ens. 

Mitt i det jobbiga är det skönt att veta att man gjort allt som gick men det räckte inte. Vi är tacksamma för chansen att träffa honom och vetskapen att ingen kunde gjort mer.