21/5-Leo

När vi kom till östra idag möts vi av en av killarna från Bårhuset, han säger att dom tyvärr inte hittar vår son! Jag blir helt kall och vet inte vart jag ska ta vägen! Ska jag inte få säga adjö nu? Var är han? Har dom förväxlat honom med ett annat barn? Ganska många tankar hann snurra i huvudet innan sjukhusprästen kom och redde upp allt. Leo stod bara som Neumann, men hos Skatteverket står han som Leo Johnstone, det ledde till att dom inte hittade honom. Ok tänkte vi, alla kan göra misstag. Men när vi kom till dalsjöfors och träffade kyrkoherden visade det sig att han ringt Bårhuset o veckan och att de då inte heller hade hittat honom. Gunnar vår kyrkoherde hjälpte dom då att reda ut det med namn och datum, men de lyckades med konststycket att tappa bort det igen. Inte ok!!! Såna här saker får inte gå fel om man kan undvika det! Jag bryter inte lätt ihop, men jag var jäkligt nära idag! 

Leo var mer förändrad än jag väntat mig, tog en stund för chocken att lägga sig. Men vi klädde honom och la honom under Jonathans lapptäcke. Han fick sina minnessaker och vi sa adjö. Trots att det var något av det tuffaste jag gjort är jag ändå så oerhört glad att vi gjorde detta! Jag kommer alltid veta att vi gjorde allt själva och att vi inte lämnade över ansvaret för vår älskade son till någon annan. Han blev lagd i kistan med kärlek och inte som ett jobb. Mamma har hjälpt oss att göra kistan mer personlig. Det kanske inte kommer synas under blommorna, men det är viktigt för mig.

Nu unnar jag mig ett glas vin och en bok, tänkte gått till Jonathan, men tror att jag behöver en kväll i soffan, utan att det gör mig till en sämre mamma. Saknar honom dock, trots att jag var där i förmiddags och trots att jag ringt och frågat hur han mår.

Vi fick en fin gåva av prematurforumet på Facebook, definitivt balsam för hjärtat en dag sim denna.

Imorgon är en ny dag och ännu en dag är avklarad, en dag närmare en helare jag.