Tillväxtultraljud 1

22/2 var det återigen dags att bege oss till östra för att göra ett tillväxtultraljud. Jag var lite nervös, men inte så farligt då jag ärligt trodde att allt skulle gå bra.

På ngt sätt har jag hela tiden trott att denna graviditeten var meningen, blev gravid på första chansen, och jag hade egentligen tänkt att äta p-piller när jag tagit ut min p-stav, men då pappa har haft en stroke fick jag inte det utan att prata med läkaren, när jag var hos läkaren två veckor senare ville jag ha en pessar istället, ngt utan hormoner, men det kunde han inte fixa, utan då var jag tvungen att komma tillbaka till en barnmorska. Just den dagen va barnmorskorna iväg och jag tänkte att jaja händer det så händer det, och resten är historia ;)

Vårt TUL tog lång tid då vi hade en barnmorskestudent som kollade först och vår specialist som dubbelkollade allt sen. vi såg även denna gång fina hjärtan och ryggar där allt var med och även fina hjärnor som såg ut precis som de skulle Läkaren var jättegullig och försökte verkligen kolla vad det var för kön, men bara den stora visade upp hela paketet och vi kunde utan tvekan se att det var en pojke.

Även denna gång var läkaren obehagligt tyst efter att hon hade mätt. det visade sig att nu 18 dagar senare skiljde det inte längre 10 dagar utan 18 mellan barnen. Det som dock oroade henne mest var att den lilla tvillingen dessutom växte ojämnt, huvudet var äldre än kroppen. Hon var orolig att den lilla skulle lida av ett kromosomfel och rekommenderade oss därför att ta ett fostervattensprov. De kunde inte förklara tillväxtrproblemen lätt då båda har varsin moderkaka. hon sa att det finns en risk att den lilla inte klarar sig, men att vi inte ska ta ut något i förskott.

Som vi hörde det fanns det tre alternativ:
Den lilla kunde dö av näringsbrist
den lilla kunde ha ett allvarligt kromosomfel
allt kunde vara normalt men litet

I detta läget var jag i chock och för första gången under hela graviditeten sprutade tårarna, vi fick gå in i ett rum och vänta på att de skulle ta ett FVP, där satt vi nog en halvtimma medan tankarna snurrade, samlade ihop mig ganska bra en stund, men när jag skulle sätta ord på det och skriva till mamma kom tårarna igen.

Vi fick gå in till läkaren igen och göra ett fvp, i detta läget var ovissheten det värsta, så att låta bli nu var inget alternativ.

Nålarna de använde var de längsta jag har sett, en himla tur att jag inte är spruträdd.
vi gick därifrån med tankarna snurrande och en tid efter en vecka då vi skulle få resultatet på snabbtestet.
Kvällen var inget kul med ont i magen och sammandragningar.

Helgen som kom var hemsk, jag kände det som om min lilla bebis tynade bort i magen på mig, som om hans skulle dö av svält eller av något hemskt kromosomfel. Jag växlade mellan att verka normal och att gråta hysteriskt, jag hade mardrömmar om att mina barn var borta och att alla bilder från ultraljudet var försvunna och ingen trodde på att jag ens varit gravid.

men på lördagen tvingade jag ut Nick på konsert med sina vänner, ngt jag vet att han sett fram emot länge även om han nu tvekade, syrran kom hit och höll mig sällskap, var mindre social och sov mest i soffan.

dagarna som följde på jobbet var lite dimmiga och jag gjorde inte direkt ngn stjärninsats... väntan på att det skulle bli torsdag och svaren skulle komma tycktes oändlig.

Men så på tisdag lunch ringde hon, specialisten och sa att snabbtestet inte hade visat något och att det var två pojkar, hon pratade en stund, men jag hörde inte mycket mer än att inget kromosomfel och att nu var chansen för överlevnad väsentligt bättre. Borta var alla tankar på att han var liten, det kunde vi leva med- lättnaden var ofantlig... vi fick en ny tid för TUL och slapp att återkomma på torsdagen, resten av den veckan var vi glada!!!