Igår var vi tillsammans med två andra par bjudna på middag hos von F:s, en middag med goda vänner var precis vad vi behövde :) det var så bra för min själ att sitta en kväll och prata och skratta med vännerna och se på deras urgulliga barn samtidigt som vi käkade fantastisk god mat :) hade lite för trevligt och hemfärden mot Göteborg blev definitivt senare än planerat, men det är värt de extra foglossningarna och lite trötthet idag :)
Ringde runt en massa igår för att få svar på gentesterna vi gjorde, efter att ha blivit runtskickade en del fick jag äntligen bokat en tid där vi kan få ställa alla frågor vi har och få våra resultat som ännu inte var klara. Ex hur vet vi om/att barnen är friska eller inte. Vad händer efter förlossningen? Vad gör våra familjer om någon av oss är bärare? Hur ska vi tänka om vi skulle vilja skaffa fler barn? Finns säker många många fler frågor att ställa, men det är iallafall skönt att träffa någon personligen och få svar.
Sen hoppas jag på lite skriftlig info eftersom man glömmer så fort, det är skönt att ha lite att gå tillbaka till.
En av de positiva sakerna med att ringa runt var att vi fick reda på att trots att vi aldrig gått hos samma specialist två gånger så har vi iallafall gått hos de bästa, överläkare och de mest erfarna allihop. Så vi är iallafall i riktigt goda händer vilket känns betryggande iallafall :)
Nästa UL igen är hos en ny läkare och ibland hade det varit skönt att få samma, någon som känner till vår historia och som vet hur vi funkar, men det verkar ju vara tufft med tider, så vi ska nog vara glada att vi får komma in en gång i veckan som det är.
Nick åker till England ikväll, jag kommer sakna honom här hemma och jag vet att han har lite svårt att lämna mig såhär, speciellt som det är påsk och allt.
Jag vet ju hur viktig min familj och mina vänner har varit för mig under den här perioden så jag vill verkligen ge honom en sista chans att åka hem till England och träffa alla innan han sitter med två barn och har svårt att komma iväg på ett tag.
Jag kommer spendera påskafton med att gå på rollerderby och se mitt fina lag spela sitt första hemmabout för året och sedan åka hem till syrran! Resten av påsken ska jag spendera hos mamma och pappa, jag har lovat Nick att inte vara ensam, så han slipper oroa sig :)
Hoppas han får möjlighet att festa till det ordentligt eftersom han får försöka vara körduglig när han kommer hem, en sista fest som icke-förälder helt enkelt hihi
fredag 29 mars 2013
onsdag 27 mars 2013
Mer etiska funderingar
Var hos min barnmorska idag, hon är väldigt bra och trygg och har lång erfarenhet!
Hon är även bra på att lyfta svåra frågor att tänka på, det kan komma till en punkt där vi måste välja mellan att låta den stora killen växa till sig tills han är stor nog att vara garanterad att födas frisk och då riskera den lilla killens liv, eller för att rädda den lilla killens liv överväga att riskera båda barnens liv och hälsa.
Inget lätt val alls och jag hoppas vi slipper göra det! Men jag gillar ändå att hon lyfter de jobbiga frågorna så att vi har en chans att förbereda oss om vi kommer dit.
Lyssnade på killarnas hjärtljud idag varje gång jag hör dom blir jag mer och mer övertygad om att vår lillkille är en riktig fighter och att han inte tänker ge upp, han vill leva och jag ger inte upp om honom!
Vi kommer fixa det här!
Vi bara måste...
Hon är även bra på att lyfta svåra frågor att tänka på, det kan komma till en punkt där vi måste välja mellan att låta den stora killen växa till sig tills han är stor nog att vara garanterad att födas frisk och då riskera den lilla killens liv, eller för att rädda den lilla killens liv överväga att riskera båda barnens liv och hälsa.
Inget lätt val alls och jag hoppas vi slipper göra det! Men jag gillar ändå att hon lyfter de jobbiga frågorna så att vi har en chans att förbereda oss om vi kommer dit.
Lyssnade på killarnas hjärtljud idag varje gång jag hör dom blir jag mer och mer övertygad om att vår lillkille är en riktig fighter och att han inte tänker ge upp, han vill leva och jag ger inte upp om honom!
Vi kommer fixa det här!
Vi bara måste...
tisdag 26 mars 2013
Inbjudningarna klara :)
Syrran kom förbi nu i eftermiddag med inbjudningarna till bröllopet :) känns lite knäppt att planera bröllopet när vi inte vet hur allt kommer bli, men jag vill verkligen ha en kul fest och bli gift till hösten oavsett vad som händer!
Är så nöjd med hur inbjudningarna blev! Tur att jag har en kreativ syster när jag är så fyrkantig själv :)
Går saker åt skogen kommer vi behöva en fest med våra vänner för att lätta upp hösten lite, går allt väl är det ju bara en extra krydda på tillvaron :)
Bröllopet blir inget fancy, men planen är mycket folk, mycket öl och mycket nöje :) Ser så fram emot att se Nick i hans kilt och bli mrs Johnstone :)
Fick fint lunchsällskap av jobbarkompisarna idag, är så skönt att inte bli bortglömd när man går hem! Är nog snart dags att baka lite och åka upp till jobbet med :) saknar dom på jobbet även om det gör mig bättre än jag trott att vara sjukskriven på heltid.
Är så nöjd med hur inbjudningarna blev! Tur att jag har en kreativ syster när jag är så fyrkantig själv :)
Går saker åt skogen kommer vi behöva en fest med våra vänner för att lätta upp hösten lite, går allt väl är det ju bara en extra krydda på tillvaron :)
Bröllopet blir inget fancy, men planen är mycket folk, mycket öl och mycket nöje :) Ser så fram emot att se Nick i hans kilt och bli mrs Johnstone :)
Fick fint lunchsällskap av jobbarkompisarna idag, är så skönt att inte bli bortglömd när man går hem! Är nog snart dags att baka lite och åka upp till jobbet med :) saknar dom på jobbet även om det gör mig bättre än jag trott att vara sjukskriven på heltid.
måndag 25 mars 2013
Tillväxtultraljud V26-en mycket liten kille
Idag var det dags för tillväxtultraljud med flödesmätning igen.
Denna gången fick vi en bra läkare som var ärlig och svarade på våra frågor.
Dom kan inte göra något än, utan hoppas att vår lilla kille ska överleva och växa iallafall fram till v28-30 då de kan börja tänka på att plocka ut dom om det behövs. Tror vi ska ställa in oss på att de kommer för tidigt och att vi kommer att spendera mycket tid på Neo, även om vi kan ha tur och det inte blir så.
Han sa även att han vill att vi ska ha hört att det fortfarande finns en risk att han inte överlever, men att om han inte skulle göra det så har vår stora kille fortfarande en bra chans då dom har varsin moderkaka.
Idag fick vi se lite mätvärden på dom, jag vet ju att vi inte ska titta för mycket på dom då de fortfarande är osäkra, men det krossar ändå mitt hjärta lite att se hur liten vår lilla kille är!! enligt förväntat värde skulle han legat på 735g, men han ligger på nästan ofattbara 286g -61% vår stora kille är inte så stor han heller, han väger 505g och ligger på -31,3%, precis i nederkant på 3 standardavvikelser från ett normalvärde. Men honom är dom inte alls oroliga för!
Jag vet att det inte är mitt fel eller något jag kan göra, men det dåliga samvetet ligger ändå i bakhuvudet och jag vill kunna göra något handgripligen för att få mina barn att växa och må bra.
Ibland tycker jag att det är så orättvist att folk som inte ens försöker ta hand om sig utan röker och dricker och äter skit ändå får friska barn, medan jag som gör allt jag kan för att göra så rätt det går, får sitta här med ångesten. Men kanske är det så naturen har tänkt ut det, kanske hade vår lilla kille inte haft en chans alls med en sån mamma.
Detta var inte så oväntat, men det är ändå ganska tungt, jag önskar ju så mycket att allt ska gå bra för Ben & Jerry där inne, att de får en bra start i livet och framför allt att de får leva det!
Denna gången fick vi en bra läkare som var ärlig och svarade på våra frågor.
Dom kan inte göra något än, utan hoppas att vår lilla kille ska överleva och växa iallafall fram till v28-30 då de kan börja tänka på att plocka ut dom om det behövs. Tror vi ska ställa in oss på att de kommer för tidigt och att vi kommer att spendera mycket tid på Neo, även om vi kan ha tur och det inte blir så.
Han sa även att han vill att vi ska ha hört att det fortfarande finns en risk att han inte överlever, men att om han inte skulle göra det så har vår stora kille fortfarande en bra chans då dom har varsin moderkaka.
Idag fick vi se lite mätvärden på dom, jag vet ju att vi inte ska titta för mycket på dom då de fortfarande är osäkra, men det krossar ändå mitt hjärta lite att se hur liten vår lilla kille är!! enligt förväntat värde skulle han legat på 735g, men han ligger på nästan ofattbara 286g -61% vår stora kille är inte så stor han heller, han väger 505g och ligger på -31,3%, precis i nederkant på 3 standardavvikelser från ett normalvärde. Men honom är dom inte alls oroliga för!
Jag vet att det inte är mitt fel eller något jag kan göra, men det dåliga samvetet ligger ändå i bakhuvudet och jag vill kunna göra något handgripligen för att få mina barn att växa och må bra.
Ibland tycker jag att det är så orättvist att folk som inte ens försöker ta hand om sig utan röker och dricker och äter skit ändå får friska barn, medan jag som gör allt jag kan för att göra så rätt det går, får sitta här med ångesten. Men kanske är det så naturen har tänkt ut det, kanske hade vår lilla kille inte haft en chans alls med en sån mamma.
Detta var inte så oväntat, men det är ändå ganska tungt, jag önskar ju så mycket att allt ska gå bra för Ben & Jerry där inne, att de får en bra start i livet och framför allt att de får leva det!
söndag 24 mars 2013
Lyxmat till de små liven...
När mamma var hemma i torsdags hjälpte hon mig att filéa upp en rådjurssadel som vi fått av dem tidigare.
Jag la sedan köttet i marinad och tyckte det vore roligt att bjuda Ullis och Stefan på lite mat på fredagen, dom kör oss alltid till flyget och ställer upp en massa, dessutom var jag ju sjuk på Ullis födelsedagsfest. Så sagt och gjort, fredagen åt vi helstekt rådjursfile med klyftpotatis och rödvinssås med Ullis och Stefan :)
På lördagen åkte vi till dalsjöfors via bollebygd där vi hämtade upp två spjälsängar och en resesäng som vi köpt av en kollega. Hemma i dalsjöfors hade mamma lagat hälleflundra från pappas fisketur i nordnorge, inte fy skam det heller :)
Kvällen spenderade vi med Calle och Fossing där vi fick fläskfilé med rotsaker mums! Hämtade då en spjälsäng till som fossing fixat åt oss :)
Har inte de små lagt på sig av rådjursfile, hälleflundra och fläskfilé vet jag inte hur jag ska mata dom ;) och ja jag inser att jag är lite bortskämd med maten hihi :) hävdar bestämt att nick behöver bli jägare så vi kan fortsätta få hem kött i den kalibern, jag kan tyvärr inte vara tyst nog ;)
Köpte det första onödigt dyra till pojkarna, hittade strumpor som såg ut som skor för 79:-/paret men kunde inte hålla mig :)
Hade förresten fattat fel med UL, ska dit på måndag redan, så efter 5dagar... Hoppas att flödet fortfarande är ok och att pojkarna växer så de får stanna i magen ett bra tag till!
Åh och nick kände den första sparken igår när vi skulle sova :) oj vad kul att dom äntligen fortsatte röra sig, annars har som blivit helt still när dom känt värmen från hans hand :) nu känner han sig lite mer delaktig med tror jag :)
Petar med en bild på sockarna och på magen i v 25 :)
Jag la sedan köttet i marinad och tyckte det vore roligt att bjuda Ullis och Stefan på lite mat på fredagen, dom kör oss alltid till flyget och ställer upp en massa, dessutom var jag ju sjuk på Ullis födelsedagsfest. Så sagt och gjort, fredagen åt vi helstekt rådjursfile med klyftpotatis och rödvinssås med Ullis och Stefan :)
På lördagen åkte vi till dalsjöfors via bollebygd där vi hämtade upp två spjälsängar och en resesäng som vi köpt av en kollega. Hemma i dalsjöfors hade mamma lagat hälleflundra från pappas fisketur i nordnorge, inte fy skam det heller :)
Kvällen spenderade vi med Calle och Fossing där vi fick fläskfilé med rotsaker mums! Hämtade då en spjälsäng till som fossing fixat åt oss :)
Har inte de små lagt på sig av rådjursfile, hälleflundra och fläskfilé vet jag inte hur jag ska mata dom ;) och ja jag inser att jag är lite bortskämd med maten hihi :) hävdar bestämt att nick behöver bli jägare så vi kan fortsätta få hem kött i den kalibern, jag kan tyvärr inte vara tyst nog ;)
Köpte det första onödigt dyra till pojkarna, hittade strumpor som såg ut som skor för 79:-/paret men kunde inte hålla mig :)
Hade förresten fattat fel med UL, ska dit på måndag redan, så efter 5dagar... Hoppas att flödet fortfarande är ok och att pojkarna växer så de får stanna i magen ett bra tag till!
Åh och nick kände den första sparken igår när vi skulle sova :) oj vad kul att dom äntligen fortsatte röra sig, annars har som blivit helt still när dom känt värmen från hans hand :) nu känner han sig lite mer delaktig med tror jag :)
Petar med en bild på sockarna och på magen i v 25 :)
torsdag 21 mars 2013
Fina mamma
Min fina mamma har varit här och hjälpt till att städa och röja plats i lite skåp idag... Trots att hon har gjort nästan allt jobb är jag helt slut nu :)
Nu har vi plats för lakan och handdukar till både oss och de små i linneskåpet :) och allt finporslin i köket och ordning bland maten...
Mamma vet att jag tycker det är jobbigt att inte kunna göra så mycket själv och att Nick får slita som en tok, är lika jobbigt att se henne göra allt, men det går rätt snabbt när hon är ledig en dag, jäklar vad hon är effektiv!
Var mysigt idag och vi har fikat och ätit lunch på fiskrestaurangen i Mölndal- mums, fikat köpte vi på brogyllen, definitivt något att rekommendera :)
Än har jag inte hunnit bli uttråkad på min sjukskrivning!
Nu har vi plats för lakan och handdukar till både oss och de små i linneskåpet :) och allt finporslin i köket och ordning bland maten...
Mamma vet att jag tycker det är jobbigt att inte kunna göra så mycket själv och att Nick får slita som en tok, är lika jobbigt att se henne göra allt, men det går rätt snabbt när hon är ledig en dag, jäklar vad hon är effektiv!
Var mysigt idag och vi har fikat och ätit lunch på fiskrestaurangen i Mölndal- mums, fikat köpte vi på brogyllen, definitivt något att rekommendera :)
Än har jag inte hunnit bli uttråkad på min sjukskrivning!
onsdag 20 mars 2013
Första ganska bra beskedet
Trodde aldrig jag skulle gå ifrån specialisten och tycka att jag fått ett bra besked när läkaren säger att jag har för dåligt flöde i ena navelsträngen, men idag känns det som ett bra besked :)
I och med att att flödet förklarar den dåliga tillväxten trodde läkaren att det betyder att dom inte har några problem med kromosomerna utan att det räcker som förklaring för tillväxten :) för första gången har läkarna inte verkat så oroliga. Däremot vill de att jag börjar komma en gång i veckan, vilket verkar vara svårt när de inte har några tider, så 10 dagar tills nästa gång... Däremot var de dåliga lögnare, undrade om de hade ngn %-siffra på hu de han han avviker mot standardkurvan och det var för tidigt, men han är några dagar för liten. Både jag och Nick såg ju på siffrorna på skärmen att han var flera veckor för liten, men han växer iallafall det är alt vi kan bry oss om nu :) idag är vi hoppfulla, känns bra efter en period av mindre hoppfullhet, nu ska vi njuta av det en vecka framöver :)
I och med att att flödet förklarar den dåliga tillväxten trodde läkaren att det betyder att dom inte har några problem med kromosomerna utan att det räcker som förklaring för tillväxten :) för första gången har läkarna inte verkat så oroliga. Däremot vill de att jag börjar komma en gång i veckan, vilket verkar vara svårt när de inte har några tider, så 10 dagar tills nästa gång... Däremot var de dåliga lögnare, undrade om de hade ngn %-siffra på hu de han han avviker mot standardkurvan och det var för tidigt, men han är några dagar för liten. Både jag och Nick såg ju på siffrorna på skärmen att han var flera veckor för liten, men han växer iallafall det är alt vi kan bry oss om nu :) idag är vi hoppfulla, känns bra efter en period av mindre hoppfullhet, nu ska vi njuta av det en vecka framöver :)
Väntrum
Sitter i östras numera av oss avskydda väntrum, har liksom aldrig fått ett bra besked här... Hoppas att dagens tillväxtultraljud går bättre!
Har lite blandade känslor idag, spänning och glädje för en nära vän som sätts igång med sina tvillingar idag.
Mer spänning för en nära vän som ska på en jobbintervju som verkar lovande idag.
Sen en blandning av nervositet skräck hoppfullhet och avtrubbad inför vår egen undersökning...
Håll en liten tumme för att våran lilla grabb har växt!
Har lite blandade känslor idag, spänning och glädje för en nära vän som sätts igång med sina tvillingar idag.
Mer spänning för en nära vän som ska på en jobbintervju som verkar lovande idag.
Sen en blandning av nervositet skräck hoppfullhet och avtrubbad inför vår egen undersökning...
Håll en liten tumme för att våran lilla grabb har växt!
tisdag 19 mars 2013
Otippat sjukskriven.
Var hos läkaren igår, tänkte be om att gå ner på 50% då jag känner att det har varit svårt att orka med det sista när allt varit mentalt jobbigt. Först var läkaren en halvtimme sen och jag förberedde mig på att sura lite, men han bad om ursäkt direkt och hade dessutom läst min redan mycket långa journal, så jag kom av mig lite...
Vi pratade lite om sammandragningar och han mätte tappen på mig och tyckte allt såg bra ut.
När han kändes som om han var klar tog jag upp att jag ville gå ner i tid, hans kommentar var - jobbar du?? Och på stående fot sjukskrev han mig 100% hade ju laddat med argument om varför jag skulle gå ner på 50%, men inte på varför jag skulle fortsätta jobba :)
Så efter lunch åkte jag tillbaka till jobbet, packade ihop mina saker, mailade ut "att tänka på-listor" och försökte hinna säga hej då till alla.
Var inte därifrån förrän fem. Det var många att hinna prata med och krama på... Men efter en såpass lång dag var jag verkligen helt slut, låg som ett kolli i soffan, orkade ingenting. Så antagligen hade läkaren rätt, lika bra att vara hemma.
Men det är mentalt jobbigt att inte jobba! Har ju jobbat sen jag var 15, alltid jobbat extra och hellre tagit skitjobb än varit hemma. Har inte lyft en dags a-kassa i mitt liv. Men det är väl bara att acceptera.
Min chef var ändå lite nöjd, för denna vecka var den första vi pratade om när vi planerade att jag kanske inte skulle jobba längre, så det stod ändå i hans kalender haha.
Nu är den stors frågan, vad ska jag göra hemma så här länge? Virkningen gick ju sådär om jag ska vara ärlig och hur mycket tv orkar man? Ja ja ngt ska jag väl fylla dagarna med. Ska ju fixa med sängar och sånt till barnen och skötbord och hinna boa lite :)
Börjar bli nervös för onsdagens ul nu, vore trevligt att få lite bra resultat en gång, något att hoppas lite mer på.
Onsdagen är även dagen då min gamla sparringpartner och vän som också väntar tvillingar sätts igång. Ganska häftigt att nästa gång jag ser henne har hon två barn :) ser så fram emot bilder! Det är skönt med lite kul saker att se fram emot, gillar framgångssagor :) efter ännu ett tidigt inlägg är det dags för mig att sova tror jag, får väl vara hoppas att jag inte börjar hosta igen så fort jag somnar.
Vi pratade lite om sammandragningar och han mätte tappen på mig och tyckte allt såg bra ut.
När han kändes som om han var klar tog jag upp att jag ville gå ner i tid, hans kommentar var - jobbar du?? Och på stående fot sjukskrev han mig 100% hade ju laddat med argument om varför jag skulle gå ner på 50%, men inte på varför jag skulle fortsätta jobba :)
Så efter lunch åkte jag tillbaka till jobbet, packade ihop mina saker, mailade ut "att tänka på-listor" och försökte hinna säga hej då till alla.
Var inte därifrån förrän fem. Det var många att hinna prata med och krama på... Men efter en såpass lång dag var jag verkligen helt slut, låg som ett kolli i soffan, orkade ingenting. Så antagligen hade läkaren rätt, lika bra att vara hemma.
Men det är mentalt jobbigt att inte jobba! Har ju jobbat sen jag var 15, alltid jobbat extra och hellre tagit skitjobb än varit hemma. Har inte lyft en dags a-kassa i mitt liv. Men det är väl bara att acceptera.
Min chef var ändå lite nöjd, för denna vecka var den första vi pratade om när vi planerade att jag kanske inte skulle jobba längre, så det stod ändå i hans kalender haha.
Nu är den stors frågan, vad ska jag göra hemma så här länge? Virkningen gick ju sådär om jag ska vara ärlig och hur mycket tv orkar man? Ja ja ngt ska jag väl fylla dagarna med. Ska ju fixa med sängar och sånt till barnen och skötbord och hinna boa lite :)
Börjar bli nervös för onsdagens ul nu, vore trevligt att få lite bra resultat en gång, något att hoppas lite mer på.
Onsdagen är även dagen då min gamla sparringpartner och vän som också väntar tvillingar sätts igång. Ganska häftigt att nästa gång jag ser henne har hon två barn :) ser så fram emot bilder! Det är skönt med lite kul saker att se fram emot, gillar framgångssagor :) efter ännu ett tidigt inlägg är det dags för mig att sova tror jag, får väl vara hoppas att jag inte börjar hosta igen så fort jag somnar.
söndag 17 mars 2013
Jävla Hormoner!
Idag är det mycket hormoner i kroppen! Känner mig tjock otymplig trött, rastlös och allmänt kass som låter Nick göra det mesta.
Jag har orkat mig på att städa badrummet medan han resten av lägenheten... Och nu står han i köket ock lagar mat medan jag sitter i soffan och bloggar, knappast en juste fördelning :(
Jag vet att han tycker att det är helt rätt, men det hindrar inte mig från att tycka det är jobbigt, jag är inte van att vara den "lata" i ett förhållande!
Varför kan man inte styra sina tankar? När jag stod i duschen innan dök ovälkomna tankar upp, som tänk om vi kommer behöva begrava ett av våra barn, men även praktiska saker poppar upp som vilken tur att vi tecknade gravidförsäkringen så att vi har råd att göra den så fin som möjligt isåfall. Va är det för fel på mitt huvud, varför kan jag inte bara sticka det i sanden och tro på det bästa? Allt kan ju faktiskt gå bra med!
Trött, sjuk och massa hormoner är tydligen ingen bra kombo...
Tur igen jag har nick som kramar på mig!
Jag har orkat mig på att städa badrummet medan han resten av lägenheten... Och nu står han i köket ock lagar mat medan jag sitter i soffan och bloggar, knappast en juste fördelning :(
Jag vet att han tycker att det är helt rätt, men det hindrar inte mig från att tycka det är jobbigt, jag är inte van att vara den "lata" i ett förhållande!
Varför kan man inte styra sina tankar? När jag stod i duschen innan dök ovälkomna tankar upp, som tänk om vi kommer behöva begrava ett av våra barn, men även praktiska saker poppar upp som vilken tur att vi tecknade gravidförsäkringen så att vi har råd att göra den så fin som möjligt isåfall. Va är det för fel på mitt huvud, varför kan jag inte bara sticka det i sanden och tro på det bästa? Allt kan ju faktiskt gå bra med!
Trött, sjuk och massa hormoner är tydligen ingen bra kombo...
Tur igen jag har nick som kramar på mig!
lördag 16 mars 2013
Fel helg att vara sjuk
Började få ont i halsen natten till i onsdags, jag hoppades att det var ngt övergående, som det är ibland, men jag borde ju vetat att så fort man blir gravid fastnar varenda liten bacill hårdare. Jag blev väl för kaxig över att ha varit frisk hela februari trots att typ alla andra var sjuka.
Är verkligen helt fel helg att vara sjuk! känner att jag har mått ok mentalt, antar att det kommer vara så att jag mår som bäst när jag har distans till förra ultraljudet och innan nästa ledsamma besked kommer.
Denna helgen är det flera saker jag hade velat göra... i fredags var Calle och Fossing i götet för att fira Calles födelsedag med lite överaskningsmiddag med bröderna, då hade det varit grymt att ta chansen att komma ut och säga hej en sväng, har ju saknat dom! men att gå ut på krogen när man har så ont i halsen att man inte kan prata känns ju helt meningslöst! Finns säkert en och annan som skulle uppskatta att jag var tyst däremot :)
Idag firar Ullis sin födelsedag, henne vill jag också träffa och en massa utav de andra vännerna som kommer dit, så många att krama på och mysa med, hade verkligen sett fram emot det. Har till och med fått en klänning av min kusin Pillan att ha på mig... Bara lite bitter...
Nick fick iallafall med mig utanför lägenheten idag- han bjöd på lunch på kolgrillen i Mölndal, vi åt plankstek- såå gott. Sen åkte vi till mölndals museum och tog en titt, har aldrig varit där, området runt omkring är jättefint... och dom hade en gammal puch dakota som man fick provsitta, oj vilken nostalgitripp, kunde nästan känna lukten av oljeblandad bensin och hur det var att rulla igång den när man kickat sig trött :)
Men ja, jag var nog inte frisk för efter den lilla utflykten åkte vi hem så jag fick sova i två timmar, blir tydligen uttröttad av att inte kunna prata ordentligt hehe.
Fick en fantastiskt smickrande förfrågan idag, jag önskar så att jag vågade tacka ja!! Mitt fina derbylag frågade om jag ville ställa upp som konfrancier på nästa hemmabout.
Jag hade såå gärna gjort det även om det hade varit det mest skrämmande jag någonsin gjort, men jag vågar inte säga hur jag mår då, och om jag orkar stå den långa stund som det innebär med ett helt Bout.
Dessutom tror jag inte den stressen det hade inneburit för mig hade varit bra nu när jag inte har en graviditet där allt flyter på som den ska. Men jag blev väldigt rörd över att dom tänkte på mig och att dom tror att jag skulle göra ett bra jobb!
Jag hoppas iallafall kunna gå på boutet och hjälpa till med ngt litet om inte annat bara för att ge stans finaste lag mitt stöd!!
Är verkligen helt fel helg att vara sjuk! känner att jag har mått ok mentalt, antar att det kommer vara så att jag mår som bäst när jag har distans till förra ultraljudet och innan nästa ledsamma besked kommer.
Denna helgen är det flera saker jag hade velat göra... i fredags var Calle och Fossing i götet för att fira Calles födelsedag med lite överaskningsmiddag med bröderna, då hade det varit grymt att ta chansen att komma ut och säga hej en sväng, har ju saknat dom! men att gå ut på krogen när man har så ont i halsen att man inte kan prata känns ju helt meningslöst! Finns säkert en och annan som skulle uppskatta att jag var tyst däremot :)
Idag firar Ullis sin födelsedag, henne vill jag också träffa och en massa utav de andra vännerna som kommer dit, så många att krama på och mysa med, hade verkligen sett fram emot det. Har till och med fått en klänning av min kusin Pillan att ha på mig... Bara lite bitter...
Nick fick iallafall med mig utanför lägenheten idag- han bjöd på lunch på kolgrillen i Mölndal, vi åt plankstek- såå gott. Sen åkte vi till mölndals museum och tog en titt, har aldrig varit där, området runt omkring är jättefint... och dom hade en gammal puch dakota som man fick provsitta, oj vilken nostalgitripp, kunde nästan känna lukten av oljeblandad bensin och hur det var att rulla igång den när man kickat sig trött :)
Men ja, jag var nog inte frisk för efter den lilla utflykten åkte vi hem så jag fick sova i två timmar, blir tydligen uttröttad av att inte kunna prata ordentligt hehe.
Fick en fantastiskt smickrande förfrågan idag, jag önskar så att jag vågade tacka ja!! Mitt fina derbylag frågade om jag ville ställa upp som konfrancier på nästa hemmabout.
Jag hade såå gärna gjort det även om det hade varit det mest skrämmande jag någonsin gjort, men jag vågar inte säga hur jag mår då, och om jag orkar stå den långa stund som det innebär med ett helt Bout.
Dessutom tror jag inte den stressen det hade inneburit för mig hade varit bra nu när jag inte har en graviditet där allt flyter på som den ska. Men jag blev väldigt rörd över att dom tänkte på mig och att dom tror att jag skulle göra ett bra jobb!
Jag hoppas iallafall kunna gå på boutet och hjälpa till med ngt litet om inte annat bara för att ge stans finaste lag mitt stöd!!
fredag 15 mars 2013
Etik
Barnmorskan ställde några etiska frågor idag ngt jag kan fundera på när jag återigen är vaken med ont i halsen :) hon undrade hur vi skulle göra med barnen om det skulle visa sig att de är något "fel" på dem.
1 vi kommer inte veta innan dom föds eftersom vi inte ville utsätta barnen för risken med ett blodprov.
2 jag är så glad att jag och nick pratade om det och var eniga innan vi visste vad det handlade om och innan vi åkte till östra för blodprov.
Vi var båda överens om att vi aldrig skulle kunna ta bort ett barn för att det skulle göra framtiden lättare för oss. Bara tanken på att medvetet göra sig av med en av våra älsklingar gjorde att hela våra väsen sa nej! Enda anledningen skulle kunna vara om ett sjukt barn i magen riskerade hälsan på ett friskt, men tanken var för oss ändå motbjudande.
Det var som sagt skönt att ha haft diskussionen, men en märklig diskussion att ha.
Nu tror jag ändå att vi är för långt gångna för att ens ha ett val...
Sen undrade hon om vi funderade på att skaffa fler barn nu när vi vet om robertsonian.
Jag diskuterade då vad jag läst om att man kunde plocka ut friska ägg och välja att använda ett sådant. Tydligen kan man inte göra det i Sverige av etiska skäl... Sen vet jag ju inte om vi vill ha fler barn, jag skulle ju aldrig ha några från början, och att fundera på fler när man är gravid och känner sig fet, otymplig och har ont i fogarna är ju kanske inte rätt läge för ett självklart vill vi ha fler ;)
Om vi får två friska pojkar är ju frågan om vi skulle våga utmana ödet och försöka igen även om vi då skulle vilja ha tre...
Fast får vi två friska barn så kommer vi kanske börja tro på oddsen igen ;)
Mattehuvudet började förresten rulla igen, när vi var och kollade på Manchester United vs Barca på Ullevi var där ca 50000 personer. Om man fyller Ullevi två gånger skulle 100 personer bära på genen och bara EN enda ha tagit skada av det... När jag sätter det i perspektiv på det sättet känns allt mer hoppfullt tycker jag! Det är därför jag gillar min ingenjörshjärna.
Och som vanligt när jag skrivit lite känner jag sömnen komma krypande :) God natt
1 vi kommer inte veta innan dom föds eftersom vi inte ville utsätta barnen för risken med ett blodprov.
2 jag är så glad att jag och nick pratade om det och var eniga innan vi visste vad det handlade om och innan vi åkte till östra för blodprov.
Vi var båda överens om att vi aldrig skulle kunna ta bort ett barn för att det skulle göra framtiden lättare för oss. Bara tanken på att medvetet göra sig av med en av våra älsklingar gjorde att hela våra väsen sa nej! Enda anledningen skulle kunna vara om ett sjukt barn i magen riskerade hälsan på ett friskt, men tanken var för oss ändå motbjudande.
Det var som sagt skönt att ha haft diskussionen, men en märklig diskussion att ha.
Nu tror jag ändå att vi är för långt gångna för att ens ha ett val...
Sen undrade hon om vi funderade på att skaffa fler barn nu när vi vet om robertsonian.
Jag diskuterade då vad jag läst om att man kunde plocka ut friska ägg och välja att använda ett sådant. Tydligen kan man inte göra det i Sverige av etiska skäl... Sen vet jag ju inte om vi vill ha fler barn, jag skulle ju aldrig ha några från början, och att fundera på fler när man är gravid och känner sig fet, otymplig och har ont i fogarna är ju kanske inte rätt läge för ett självklart vill vi ha fler ;)
Om vi får två friska pojkar är ju frågan om vi skulle våga utmana ödet och försöka igen även om vi då skulle vilja ha tre...
Fast får vi två friska barn så kommer vi kanske börja tro på oddsen igen ;)
Mattehuvudet började förresten rulla igen, när vi var och kollade på Manchester United vs Barca på Ullevi var där ca 50000 personer. Om man fyller Ullevi två gånger skulle 100 personer bära på genen och bara EN enda ha tagit skada av det... När jag sätter det i perspektiv på det sättet känns allt mer hoppfullt tycker jag! Det är därför jag gillar min ingenjörshjärna.
Och som vanligt när jag skrivit lite känner jag sömnen komma krypande :) God natt
torsdag 14 mars 2013
Jag har mycket att vara glad för
Jag känner att jag har hävt ur mig mycket av det som varit jobbigt, men mycket mindre av det jag har att vara glad för.
Jag är glad för Nick, jag har verkligen den mest stöttande fantastiska fästman man kan tänka sig! Han pysslar om mig och passar upp mig på alla sätt man kan tänka sig.
Han kramar mig och lugnar ner mig de nätter jag inte kan sova och han finns där dygnet runt när jag behöver det. Han skrapar till och med mina bilrutor innan han åker till jobbet :) vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan honom...
Jag är glad för min familj, jag vet att dom skulle kasta sig i bilen och komma ner till Göteborg när som helst om jag bad dom, de finns verkligen där när jag eller nick behöver dom... Jag har verkligen inte behövt undra en enda gång om dom står på min sida och nu mer än nånsin. Jag önskar att jag och nick blir som våra föräldrar bortsett från pappas pinsamma skämt ;)
Jag är glad för mina vänner, för alla gulliga kommentarer och sms och telefonsamtal. Jag vet att jag inte varit så social det sista, men jag vet också att ni bara är ett telefonsamtal bort. Det värmer så att veta hur många som tänker på oss och hoppas för oss, för varje person som tror vågar jag också tro lite mer :)
Jag är också glad för mitt jobb och hur dom hanterar min situation, att jag aldrig har behövt oroa mig för hur min chef ska reagera när jag inte orkar dyka upp en dag. Jag är lika tacksam för att nick inte har haft några problem med sitt jobb trots de många ultraljuden och läkarbesöken... Kollegorna ska jag absolut inte glömma bort, de som vet har verkligen funnits där för mig!
Idag är jag även glad för att jag fick höra barnens hjärtljud och att de levde rövare där inne :)
Ja vi har en jobbig tid, men vi har också ett stort skyddsnät att ta hjälp och stöd av, så om någon har bästa förutsättningarna att ta sig igenom en sån här tid så är det vi.
Så hur mycket jobbiga tankar jag än skriver av mig här så kom ihåg det här inlägget med :)
Spelade in lite hjärtljud hos BM idag med :) får lägga in det sen när jag är överens med bloggen på mobilen :)
Jag är glad för Nick, jag har verkligen den mest stöttande fantastiska fästman man kan tänka sig! Han pysslar om mig och passar upp mig på alla sätt man kan tänka sig.
Han kramar mig och lugnar ner mig de nätter jag inte kan sova och han finns där dygnet runt när jag behöver det. Han skrapar till och med mina bilrutor innan han åker till jobbet :) vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan honom...
Jag är glad för min familj, jag vet att dom skulle kasta sig i bilen och komma ner till Göteborg när som helst om jag bad dom, de finns verkligen där när jag eller nick behöver dom... Jag har verkligen inte behövt undra en enda gång om dom står på min sida och nu mer än nånsin. Jag önskar att jag och nick blir som våra föräldrar bortsett från pappas pinsamma skämt ;)
Jag är glad för mina vänner, för alla gulliga kommentarer och sms och telefonsamtal. Jag vet att jag inte varit så social det sista, men jag vet också att ni bara är ett telefonsamtal bort. Det värmer så att veta hur många som tänker på oss och hoppas för oss, för varje person som tror vågar jag också tro lite mer :)
Jag är också glad för mitt jobb och hur dom hanterar min situation, att jag aldrig har behövt oroa mig för hur min chef ska reagera när jag inte orkar dyka upp en dag. Jag är lika tacksam för att nick inte har haft några problem med sitt jobb trots de många ultraljuden och läkarbesöken... Kollegorna ska jag absolut inte glömma bort, de som vet har verkligen funnits där för mig!
Idag är jag även glad för att jag fick höra barnens hjärtljud och att de levde rövare där inne :)
Ja vi har en jobbig tid, men vi har också ett stort skyddsnät att ta hjälp och stöd av, så om någon har bästa förutsättningarna att ta sig igenom en sån här tid så är det vi.
Så hur mycket jobbiga tankar jag än skriver av mig här så kom ihåg det här inlägget med :)
Spelade in lite hjärtljud hos BM idag med :) får lägga in det sen när jag är överens med bloggen på mobilen :)
Saker man funderar på när man inte kan sova...
Vaknade av att jag har ont i halsen och en första nackspärrskänning. Det är nu självklart omöjligt att somna om...
Jag funderar då på att om vi är nio miljoner i Sverige och 1/1000 bär på robertsonian genen så borde det vara 9000 i Sverige. Och om bara 1/100 föds med skador är det 90! personer i Sverige nu. Om dom överlevde vill säga... Det är inte så många och det ger ett perspektiv till hur få som egentligen föds med problem... Då har jag i och försig inte räknat dem med trisomi eller de som har nedsatt fertilitet utan bara dom i vår situation.
Den tanken har också slagit mig när jag läst om robertsonian, det är tydligen vanligt att bärare av genen får upprepade missfall eller har svagare spermier, sen när de väl blir gravida kan de få dras med samma ångest som oss, det är orättvist och måste vara jättejobbigt för dom som drabbas. Det är tydligen i fertilitetsundersökningar man oftast får reda på att man sitter på genen. jag har läst att man kan leta reda på "friska" ägg och sätta in, men jag vet inte om det görs i Sverige... Sidan jag läste var från USA där dom rekommenderade det om man hade råd, annars var rådet till den stackars tjejen som fått upprepade missfall att hon skulle fortsätta försöka för går hon väl förbi de första 13 veckorna (tror jag det var) är det 99% chans att barnet blir friskt... är glad att vi bor i sverige där man inte måste vara rik för att få hjälp... Undrar vad besöken på östra hade kostat oss om vi hade bott i USA, hade vi behövt belåna allt för att ha råd?
Sorry om det här blev ett svamligt inlägg :) klockan är trots allt bara fyra och jag har varit vaken en stund... Önskar ibland att jag kunde tänka mindre, men då hade det ju inte varit jag ;) god natt nu är det dags att försöka sova igen
Jag funderar då på att om vi är nio miljoner i Sverige och 1/1000 bär på robertsonian genen så borde det vara 9000 i Sverige. Och om bara 1/100 föds med skador är det 90! personer i Sverige nu. Om dom överlevde vill säga... Det är inte så många och det ger ett perspektiv till hur få som egentligen föds med problem... Då har jag i och försig inte räknat dem med trisomi eller de som har nedsatt fertilitet utan bara dom i vår situation.
Den tanken har också slagit mig när jag läst om robertsonian, det är tydligen vanligt att bärare av genen får upprepade missfall eller har svagare spermier, sen när de väl blir gravida kan de få dras med samma ångest som oss, det är orättvist och måste vara jättejobbigt för dom som drabbas. Det är tydligen i fertilitetsundersökningar man oftast får reda på att man sitter på genen. jag har läst att man kan leta reda på "friska" ägg och sätta in, men jag vet inte om det görs i Sverige... Sidan jag läste var från USA där dom rekommenderade det om man hade råd, annars var rådet till den stackars tjejen som fått upprepade missfall att hon skulle fortsätta försöka för går hon väl förbi de första 13 veckorna (tror jag det var) är det 99% chans att barnet blir friskt... är glad att vi bor i sverige där man inte måste vara rik för att få hjälp... Undrar vad besöken på östra hade kostat oss om vi hade bott i USA, hade vi behövt belåna allt för att ha råd?
Sorry om det här blev ett svamligt inlägg :) klockan är trots allt bara fyra och jag har varit vaken en stund... Önskar ibland att jag kunde tänka mindre, men då hade det ju inte varit jag ;) god natt nu är det dags att försöka sova igen
onsdag 13 mars 2013
Tankarna snurrar
Idag har hjärnan inte varit på topp, kom till barnmorskan enligt bokad tid, som jag har imorgon...
kände mig lite dum när dom undrade vad jag gjorde där haha.
Det är mycket knäppa tankar som snurrar i huvudet nu. Har varit ganska glad igår och idag, men när jag är glad för länge funderar jag på om jag verkligen borde vara glad när jag har en älskad liten bebis i magen som jag inte vet hur han mår. Jag vet att båda ligger i riskzonen, men det är mest den lille jag oroar mig för. När jag oroar mig har jag dåligt samvete för att jag vet att det påverkar killarna i magen med, när jag inte oroar mig har jag dåligt samvete för det med.
Jag fattar ju att jag har all rätt att vara glad när jag kan, men på något sätt känns det ändå fel.
Ibland önskar jag att jag att jag kunde stänga av mina känslor och skärma mig från att älska mina barn i magen för att det inte ska göra så ont varje gång vi får ett mindre bra besked, men självklart går inte det och självklart vill jag ju egentligen inte det heller. Det är för mig nästan ofattbart hur mycket man kan älska de små knytena i magen som är så beroende av mig, det är nog något man inte kan förstå om man inte varit gravid själv. Åtminstone kunde jag inte förstå det innan. Kommer på mig själv med att sitta och fånle när dom buffar runt i magen.
Men det hade varit skönt att hänga av sig magen ibland, att kunna låtsas som om jag inte är gravid och kunna gå ut och ta några öl och tänka på annat, alla säger att jag ska låta bli att oroa mig när det ändå inte är något jag kan göra, jag vet att det hade varit det bästa, men det är självklart helt omöjlig när jag är så medveten om deras närvaro hela tiden.
Som ingenjör vill jag ha en lösning på problemet, kunna felsöka och laga. Jag hade velat ha ngt att följa från läkaren där jag kan veta om att jag bara gör det har jag gjort allt jag kan, men det finns inget sätt, inget som kan lagas och inget jag kan göra, annat än att vänta.
Jag är ändå glad att jag hela tiden tagit det säkra före det osäkra, inte smuttat på champagnen på nyår, inte smakat på laxen (trots att det borde vara ok) och inte lagt brieost på kexen. det hade inte spelat någon som helst roll, men jag behöver iallafall inte fundera på om jag har gjort något.
Jag börjar förbereda för att lämna över mer på jobbet nu, tänkte bett om att gå ner på 50% hos barnmorskan idag, men får väl göra det imorgon helt enkelt. Som sagt, det börjar påverka huvudet att sova dåligt och alltid ha en liten gnagande känsla av oro i bakhuvudet. Jag vill verkligen vara kvar på jobbet däremot, inget blir bättre av att sitta hemma och tänka. men ett projekt på ca 50% känns vettigare än än att ha tre projekt att växla mellan med en virrig hjärna.
Dags att gå och äta och njuta av att min goa kille lagar mat och fixar och gör allt för att skämma bort mig.
kände mig lite dum när dom undrade vad jag gjorde där haha.
Det är mycket knäppa tankar som snurrar i huvudet nu. Har varit ganska glad igår och idag, men när jag är glad för länge funderar jag på om jag verkligen borde vara glad när jag har en älskad liten bebis i magen som jag inte vet hur han mår. Jag vet att båda ligger i riskzonen, men det är mest den lille jag oroar mig för. När jag oroar mig har jag dåligt samvete för att jag vet att det påverkar killarna i magen med, när jag inte oroar mig har jag dåligt samvete för det med.
Jag fattar ju att jag har all rätt att vara glad när jag kan, men på något sätt känns det ändå fel.
Ibland önskar jag att jag att jag kunde stänga av mina känslor och skärma mig från att älska mina barn i magen för att det inte ska göra så ont varje gång vi får ett mindre bra besked, men självklart går inte det och självklart vill jag ju egentligen inte det heller. Det är för mig nästan ofattbart hur mycket man kan älska de små knytena i magen som är så beroende av mig, det är nog något man inte kan förstå om man inte varit gravid själv. Åtminstone kunde jag inte förstå det innan. Kommer på mig själv med att sitta och fånle när dom buffar runt i magen.
Men det hade varit skönt att hänga av sig magen ibland, att kunna låtsas som om jag inte är gravid och kunna gå ut och ta några öl och tänka på annat, alla säger att jag ska låta bli att oroa mig när det ändå inte är något jag kan göra, jag vet att det hade varit det bästa, men det är självklart helt omöjlig när jag är så medveten om deras närvaro hela tiden.
Som ingenjör vill jag ha en lösning på problemet, kunna felsöka och laga. Jag hade velat ha ngt att följa från läkaren där jag kan veta om att jag bara gör det har jag gjort allt jag kan, men det finns inget sätt, inget som kan lagas och inget jag kan göra, annat än att vänta.
Jag är ändå glad att jag hela tiden tagit det säkra före det osäkra, inte smuttat på champagnen på nyår, inte smakat på laxen (trots att det borde vara ok) och inte lagt brieost på kexen. det hade inte spelat någon som helst roll, men jag behöver iallafall inte fundera på om jag har gjort något.
Jag börjar förbereda för att lämna över mer på jobbet nu, tänkte bett om att gå ner på 50% hos barnmorskan idag, men får väl göra det imorgon helt enkelt. Som sagt, det börjar påverka huvudet att sova dåligt och alltid ha en liten gnagande känsla av oro i bakhuvudet. Jag vill verkligen vara kvar på jobbet däremot, inget blir bättre av att sitta hemma och tänka. men ett projekt på ca 50% känns vettigare än än att ha tre projekt att växla mellan med en virrig hjärna.
Dags att gå och äta och njuta av att min goa kille lagar mat och fixar och gör allt för att skämma bort mig.
tisdag 12 mars 2013
När jag ändå är positiv...
Glömde ju att tillägga att jag fick en blomma från jobbet i fredags, mitt första blommogram, det värmer att ha kollegor som tänker på oss!
Världens bästa tröst
Idag har varit en bra dag, tror att all tid jag la på att skriva av mig igår gjorde mitt hjärta lite lättare och gav min hjärna en liten chans att bearbeta saker.
Min syster insåg för ett tag sedan att hon var allergisk mot sin katt, så sedan dess har vi en perserkatt som heter Sally här. Hon är en liten, finkänslig mysig och försiktig katt med stort hjärta.
När jag har känt mig ledsen och kommit hem och snyftat på soffan har hon legat jämte mig, nära. När jag inte har kunnat sova på nätterna utan bara legat och tänkt har hon kommit upp och lugnat ner mig, legat hos mig och gett mig ro då jag klappat hennes mjuka fina päls.
Hon vet när jag är ledsen och lämnar då inte min sida ens på natten :)
Alla som mår dåligt borde ha en liten katt som tröstar, jag fattar verkligen varför de använder djur i terapisyfte!
Att vi har katthår överallt känns inte så viktigt i sammanhanget, tror den lilla katten har hjälpt till att rädda min mentala hälsa!
Skickar med lite bilder på denna räddande lilla varelse :)
Min syster insåg för ett tag sedan att hon var allergisk mot sin katt, så sedan dess har vi en perserkatt som heter Sally här. Hon är en liten, finkänslig mysig och försiktig katt med stort hjärta.
När jag har känt mig ledsen och kommit hem och snyftat på soffan har hon legat jämte mig, nära. När jag inte har kunnat sova på nätterna utan bara legat och tänkt har hon kommit upp och lugnat ner mig, legat hos mig och gett mig ro då jag klappat hennes mjuka fina päls.
Hon vet när jag är ledsen och lämnar då inte min sida ens på natten :)
Alla som mår dåligt borde ha en liten katt som tröstar, jag fattar verkligen varför de använder djur i terapisyfte!
Att vi har katthår överallt känns inte så viktigt i sammanhanget, tror den lilla katten har hjälpt till att rädda min mentala hälsa!
Skickar med lite bilder på denna räddande lilla varelse :)
Det hjälpte tydligen...
Det måste ha varit bra för mig att sätta mig och skriva ner allt! Skrev på bloggen hela kvällen igår för att få ihop va som hänt och få ner det i rätt ordning. Inatt är första gången sedan i torsdags som jag sovit hela natten utan att vakna vid tre och fundera tills det ljusnar!
Härligaste natten på evigheter :)
Känner mig levande idag :)
Härligaste natten på evigheter :)
Känner mig levande idag :)
måndag 11 mars 2013
Robertsonian translocation
Återigen på östra och i väntrummet, jag hade svårt att andas och var beredd på det allara värsta, återigen kom jag inte ihåg vad läkaren sagt mer än att det var ngt fel på våra barn.
När vi blev inkallade till rummet höll vi på att dö, där satt fyra personer och väntade på oss... vi trodde helt seriöst att vi var helt körda, att våra barn inte skulle klara sig.
det visade sig att det var två genspecialister, vår vanliga läkare och en sjuksköterska. Genspecialisten förklarade för oss att barnen har något som kallas för Robertsonian translocation (självklart hade vi redan googlat)
detta innebär för våra barn att de i 99% av fallen klarar sig helt utan problem. Om de är den sista %:en är det olika beroende på om genen kommer från pappan eller mamman.
kommer det från mamman är det mest troliga tillväxtproblem men i värsta fall även en sämre intelligens, kommer genen från pappan kan de i värsta fall inte överleva första året. Men som alla så fint påpekar är ju 99% en bra siffra, men samtidigt är det 1/1000 barn per år som föds med detta och 1,5/100 som är tvillingar, så att båda våra tvåäggstvillingar ska ha detta är siffror som jag inte ens vill räkna på, men ändå är det så...
Det kunde varit så mycket värre, Robertsonian kan också orsaka trisomi, vilket kan innebära alltifrån downs till icke livsdugliga barn, men de har kollat noga och inga spår av trisomi finns, vilket är en lättnad.
Jag oroar mig självklart för vår lilla kille nu, dålig tillväxt och lite fostervatten ger mig en större misstanke att han kommer att ha någon typ av problem utifrån robertsonian, men det är bara mina egna spekulationer och jag har aldrig önskat mig att jag har mer fel än så!!
Läkaren och genetikerna vill inte spekulera alls, det enda vi kan få reda på nu är om jag eller nick är bärare av genen, om det påverkar barnen eller inte kommer vi inte veta förrän efter de har fötts och vi kunnat ta ett blodprov.
vi kommer fortsätta leva två veckor i taget, ultraljud till ultraljud i hopp om bättre besked nästa gång...
det är psykiskt mycket uttröttande men vi försöker vara positiva även om det inte går alls ibland.
en ljuspunkt i allt det jobbiga är ätt jag verkligen insett vilka fina vänner familj och kollegor jag har och vilket stöd jag och Nick har!!! jag vet att vi gömt oss undan, men stödet från er vänner och familj är obetalbart och helt fantastiskt, vad som än händer vet jag att vi med er hjälp tar oss ur det!
När vi blev inkallade till rummet höll vi på att dö, där satt fyra personer och väntade på oss... vi trodde helt seriöst att vi var helt körda, att våra barn inte skulle klara sig.
det visade sig att det var två genspecialister, vår vanliga läkare och en sjuksköterska. Genspecialisten förklarade för oss att barnen har något som kallas för Robertsonian translocation (självklart hade vi redan googlat)
detta innebär för våra barn att de i 99% av fallen klarar sig helt utan problem. Om de är den sista %:en är det olika beroende på om genen kommer från pappan eller mamman.
kommer det från mamman är det mest troliga tillväxtproblem men i värsta fall även en sämre intelligens, kommer genen från pappan kan de i värsta fall inte överleva första året. Men som alla så fint påpekar är ju 99% en bra siffra, men samtidigt är det 1/1000 barn per år som föds med detta och 1,5/100 som är tvillingar, så att båda våra tvåäggstvillingar ska ha detta är siffror som jag inte ens vill räkna på, men ändå är det så...
Det kunde varit så mycket värre, Robertsonian kan också orsaka trisomi, vilket kan innebära alltifrån downs till icke livsdugliga barn, men de har kollat noga och inga spår av trisomi finns, vilket är en lättnad.
Jag oroar mig självklart för vår lilla kille nu, dålig tillväxt och lite fostervatten ger mig en större misstanke att han kommer att ha någon typ av problem utifrån robertsonian, men det är bara mina egna spekulationer och jag har aldrig önskat mig att jag har mer fel än så!!
Läkaren och genetikerna vill inte spekulera alls, det enda vi kan få reda på nu är om jag eller nick är bärare av genen, om det påverkar barnen eller inte kommer vi inte veta förrän efter de har fötts och vi kunnat ta ett blodprov.
vi kommer fortsätta leva två veckor i taget, ultraljud till ultraljud i hopp om bättre besked nästa gång...
det är psykiskt mycket uttröttande men vi försöker vara positiva även om det inte går alls ibland.
en ljuspunkt i allt det jobbiga är ätt jag verkligen insett vilka fina vänner familj och kollegor jag har och vilket stöd jag och Nick har!!! jag vet att vi gömt oss undan, men stödet från er vänner och familj är obetalbart och helt fantastiskt, vad som än händer vet jag att vi med er hjälp tar oss ur det!
Barnmorska och genlabbssamtal
7/3
Det var nu dags för besök hos min gulliga barnmorska Åse, vi satt och pratade om hur jag kände det med tillväxten och chansen/ risken att det skulle gå bra eller dåligt.
Hon pratade lite om att de kan plocka ut barnen tidigare, så fort de hittar ett läge där de har större chans på usidan än i magen och att de är väldigt proffsiga. Hon är gammal i gemet och hon har varit med förr- tryggt!!!
Jag fick ett samtal från skyddat nummer, hade redan ringt både jobbtelefonen och min privata innan och jag hade missat det, så jag svarade faktiskt trots att jag var hos barnmorskan.
det var östra- de hade hittat en avvikelse på båda tvillingarna i det utökade testet på fostervattensprovet.
andan gick totalt ur mig, vi fick en tid att komma in på eftermiddagen för att ta blodprov på mig och Nick.
Jag ringde Nick på jobbet och han kastade sig i bilen för att komma hem och möta upp mig. jag stannade lite hos barnmorskan och lyssnade på hjärtljud och funderade på om det var sista gången...
Spelade in hjärtljudet, men lyckades inte ladda upp det
Timmarna fram tills vi skulle vara på östra igen var de längsta på evigheter. men det var ändå skönt att ha nick hemma, vi låg i soffan och bara höll om varandra ömsom förstörda och ömsom avtrubbade.
Det var nu dags för besök hos min gulliga barnmorska Åse, vi satt och pratade om hur jag kände det med tillväxten och chansen/ risken att det skulle gå bra eller dåligt.
Hon pratade lite om att de kan plocka ut barnen tidigare, så fort de hittar ett läge där de har större chans på usidan än i magen och att de är väldigt proffsiga. Hon är gammal i gemet och hon har varit med förr- tryggt!!!
Jag fick ett samtal från skyddat nummer, hade redan ringt både jobbtelefonen och min privata innan och jag hade missat det, så jag svarade faktiskt trots att jag var hos barnmorskan.
det var östra- de hade hittat en avvikelse på båda tvillingarna i det utökade testet på fostervattensprovet.
andan gick totalt ur mig, vi fick en tid att komma in på eftermiddagen för att ta blodprov på mig och Nick.
Jag ringde Nick på jobbet och han kastade sig i bilen för att komma hem och möta upp mig. jag stannade lite hos barnmorskan och lyssnade på hjärtljud och funderade på om det var sista gången...
Spelade in hjärtljudet, men lyckades inte ladda upp det
Tillväxtultraljud 2
6/3
Nu var det dags för Tillväxtultraljud igen, vi börjar avsky att vara på östra, inga bra nyheter kommer från de här besöken... Eftersom den specialist vi haft skulle gå i pension fick vi en ny kille, var lite jobbigt att han inte var insatt och behövde springa iväg mitt i då han hade ringjour för barnmorskorna. Han var också orolig för den lilla killen. men han blev lite mindre orolig då han jämförde med den förra mätningen eftersom han trots allt växt i storlek med brorsan. däremot har den lilla mycket mindre fostervatten vilket läkaren sa gör att det ser mindre ljust ur för honom att klara sig.
Det var jobbigt att vara på jobbet den eftermiddagen och vi kände att känslorna åker bergockdalbana hela tiden, ibland är vi glada och hoppas och ibland känns allt bara kolsvart.
Nu var det dags för Tillväxtultraljud igen, vi börjar avsky att vara på östra, inga bra nyheter kommer från de här besöken... Eftersom den specialist vi haft skulle gå i pension fick vi en ny kille, var lite jobbigt att han inte var insatt och behövde springa iväg mitt i då han hade ringjour för barnmorskorna. Han var också orolig för den lilla killen. men han blev lite mindre orolig då han jämförde med den förra mätningen eftersom han trots allt växt i storlek med brorsan. däremot har den lilla mycket mindre fostervatten vilket läkaren sa gör att det ser mindre ljust ur för honom att klara sig.
Det var jobbigt att vara på jobbet den eftermiddagen och vi kände att känslorna åker bergockdalbana hela tiden, ibland är vi glada och hoppas och ibland känns allt bara kolsvart.
Tillväxtultraljud 1
22/2 var det återigen dags att bege oss till östra för att göra ett tillväxtultraljud. Jag var lite nervös, men inte så farligt då jag ärligt trodde att allt skulle gå bra.
På ngt sätt har jag hela tiden trott att denna graviditeten var meningen, blev gravid på första chansen, och jag hade egentligen tänkt att äta p-piller när jag tagit ut min p-stav, men då pappa har haft en stroke fick jag inte det utan att prata med läkaren, när jag var hos läkaren två veckor senare ville jag ha en pessar istället, ngt utan hormoner, men det kunde han inte fixa, utan då var jag tvungen att komma tillbaka till en barnmorska. Just den dagen va barnmorskorna iväg och jag tänkte att jaja händer det så händer det, och resten är historia ;)
Vårt TUL tog lång tid då vi hade en barnmorskestudent som kollade först och vår specialist som dubbelkollade allt sen. vi såg även denna gång fina hjärtan och ryggar där allt var med och även fina hjärnor som såg ut precis som de skulle Läkaren var jättegullig och försökte verkligen kolla vad det var för kön, men bara den stora visade upp hela paketet och vi kunde utan tvekan se att det var en pojke.
Även denna gång var läkaren obehagligt tyst efter att hon hade mätt. det visade sig att nu 18 dagar senare skiljde det inte längre 10 dagar utan 18 mellan barnen. Det som dock oroade henne mest var att den lilla tvillingen dessutom växte ojämnt, huvudet var äldre än kroppen. Hon var orolig att den lilla skulle lida av ett kromosomfel och rekommenderade oss därför att ta ett fostervattensprov. De kunde inte förklara tillväxtrproblemen lätt då båda har varsin moderkaka. hon sa att det finns en risk att den lilla inte klarar sig, men att vi inte ska ta ut något i förskott.
Som vi hörde det fanns det tre alternativ:
Den lilla kunde dö av näringsbrist
den lilla kunde ha ett allvarligt kromosomfel
allt kunde vara normalt men litet
I detta läget var jag i chock och för första gången under hela graviditeten sprutade tårarna, vi fick gå in i ett rum och vänta på att de skulle ta ett FVP, där satt vi nog en halvtimma medan tankarna snurrade, samlade ihop mig ganska bra en stund, men när jag skulle sätta ord på det och skriva till mamma kom tårarna igen.
Vi fick gå in till läkaren igen och göra ett fvp, i detta läget var ovissheten det värsta, så att låta bli nu var inget alternativ.
Nålarna de använde var de längsta jag har sett, en himla tur att jag inte är spruträdd.
vi gick därifrån med tankarna snurrande och en tid efter en vecka då vi skulle få resultatet på snabbtestet.
Kvällen var inget kul med ont i magen och sammandragningar.
Helgen som kom var hemsk, jag kände det som om min lilla bebis tynade bort i magen på mig, som om hans skulle dö av svält eller av något hemskt kromosomfel. Jag växlade mellan att verka normal och att gråta hysteriskt, jag hade mardrömmar om att mina barn var borta och att alla bilder från ultraljudet var försvunna och ingen trodde på att jag ens varit gravid.
men på lördagen tvingade jag ut Nick på konsert med sina vänner, ngt jag vet att han sett fram emot länge även om han nu tvekade, syrran kom hit och höll mig sällskap, var mindre social och sov mest i soffan.
dagarna som följde på jobbet var lite dimmiga och jag gjorde inte direkt ngn stjärninsats... väntan på att det skulle bli torsdag och svaren skulle komma tycktes oändlig.
Men så på tisdag lunch ringde hon, specialisten och sa att snabbtestet inte hade visat något och att det var två pojkar, hon pratade en stund, men jag hörde inte mycket mer än att inget kromosomfel och att nu var chansen för överlevnad väsentligt bättre. Borta var alla tankar på att han var liten, det kunde vi leva med- lättnaden var ofantlig... vi fick en ny tid för TUL och slapp att återkomma på torsdagen, resten av den veckan var vi glada!!!
På ngt sätt har jag hela tiden trott att denna graviditeten var meningen, blev gravid på första chansen, och jag hade egentligen tänkt att äta p-piller när jag tagit ut min p-stav, men då pappa har haft en stroke fick jag inte det utan att prata med läkaren, när jag var hos läkaren två veckor senare ville jag ha en pessar istället, ngt utan hormoner, men det kunde han inte fixa, utan då var jag tvungen att komma tillbaka till en barnmorska. Just den dagen va barnmorskorna iväg och jag tänkte att jaja händer det så händer det, och resten är historia ;)
Vårt TUL tog lång tid då vi hade en barnmorskestudent som kollade först och vår specialist som dubbelkollade allt sen. vi såg även denna gång fina hjärtan och ryggar där allt var med och även fina hjärnor som såg ut precis som de skulle Läkaren var jättegullig och försökte verkligen kolla vad det var för kön, men bara den stora visade upp hela paketet och vi kunde utan tvekan se att det var en pojke.
Även denna gång var läkaren obehagligt tyst efter att hon hade mätt. det visade sig att nu 18 dagar senare skiljde det inte längre 10 dagar utan 18 mellan barnen. Det som dock oroade henne mest var att den lilla tvillingen dessutom växte ojämnt, huvudet var äldre än kroppen. Hon var orolig att den lilla skulle lida av ett kromosomfel och rekommenderade oss därför att ta ett fostervattensprov. De kunde inte förklara tillväxtrproblemen lätt då båda har varsin moderkaka. hon sa att det finns en risk att den lilla inte klarar sig, men att vi inte ska ta ut något i förskott.
Som vi hörde det fanns det tre alternativ:
Den lilla kunde dö av näringsbrist
den lilla kunde ha ett allvarligt kromosomfel
allt kunde vara normalt men litet
I detta läget var jag i chock och för första gången under hela graviditeten sprutade tårarna, vi fick gå in i ett rum och vänta på att de skulle ta ett FVP, där satt vi nog en halvtimma medan tankarna snurrade, samlade ihop mig ganska bra en stund, men när jag skulle sätta ord på det och skriva till mamma kom tårarna igen.
Vi fick gå in till läkaren igen och göra ett fvp, i detta läget var ovissheten det värsta, så att låta bli nu var inget alternativ.
Nålarna de använde var de längsta jag har sett, en himla tur att jag inte är spruträdd.
vi gick därifrån med tankarna snurrande och en tid efter en vecka då vi skulle få resultatet på snabbtestet.
Kvällen var inget kul med ont i magen och sammandragningar.
Helgen som kom var hemsk, jag kände det som om min lilla bebis tynade bort i magen på mig, som om hans skulle dö av svält eller av något hemskt kromosomfel. Jag växlade mellan att verka normal och att gråta hysteriskt, jag hade mardrömmar om att mina barn var borta och att alla bilder från ultraljudet var försvunna och ingen trodde på att jag ens varit gravid.
men på lördagen tvingade jag ut Nick på konsert med sina vänner, ngt jag vet att han sett fram emot länge även om han nu tvekade, syrran kom hit och höll mig sällskap, var mindre social och sov mest i soffan.
dagarna som följde på jobbet var lite dimmiga och jag gjorde inte direkt ngn stjärninsats... väntan på att det skulle bli torsdag och svaren skulle komma tycktes oändlig.
Men så på tisdag lunch ringde hon, specialisten och sa att snabbtestet inte hade visat något och att det var två pojkar, hon pratade en stund, men jag hörde inte mycket mer än att inget kromosomfel och att nu var chansen för överlevnad väsentligt bättre. Borta var alla tankar på att han var liten, det kunde vi leva med- lättnaden var ofantlig... vi fick en ny tid för TUL och slapp att återkomma på torsdagen, resten av den veckan var vi glada!!!
Rutinultraljud
Äntligen 13/2 var här och vi skulle få se bebisarna igen.
Vi var på Ultraljudet och satt och höll varandra i handen och mös när vi fick se våra bebisar igen, tror det blev mer verkligt för både mig och Nick, vi fick se att de hade armar och ben, ryggrad, hjärna och ett fint slående hjärta.
När vi vara klara med UL var barnmorskan tyst en stund, vilket självklart gjorde oss nervösa. Hon berättade sen att det skiljde 10 dagar i storlek på bebisarna och ville att vi skulle komma tillbaka om två veckor för tillväxtsultraljud för säkerhets skull. vi var självklart lite oroliga, men jag inbillade mig ändå att de skulle växa till sig. Båda tvillingarna såg ju helt normala ut i allt förutom att den ena var liten.
tvilling ett låg på tvären långt ner i magen med huvudet på höger och fötterna till vänster, medan tvilling två låg till vänster med fötterna nedåt och huvudet uppåt. Jag som hela tiden trott att det var två pojkar tänkte nu att den som ligger och slöar måste vara en han, medan den som står upp måste vara en hon :) ingen av barnen ville visa vad de var för något på UL, utan hade navelsträngen mellan benen. Vi hade ny tid efter två veckor, men den blev uppskjuten tills på fredagen istället för onsdagen.
Vi var på Ultraljudet och satt och höll varandra i handen och mös när vi fick se våra bebisar igen, tror det blev mer verkligt för både mig och Nick, vi fick se att de hade armar och ben, ryggrad, hjärna och ett fint slående hjärta.
.JPG) |
| Tvilling ett överst och två underst |
När vi vara klara med UL var barnmorskan tyst en stund, vilket självklart gjorde oss nervösa. Hon berättade sen att det skiljde 10 dagar i storlek på bebisarna och ville att vi skulle komma tillbaka om två veckor för tillväxtsultraljud för säkerhets skull. vi var självklart lite oroliga, men jag inbillade mig ändå att de skulle växa till sig. Båda tvillingarna såg ju helt normala ut i allt förutom att den ena var liten.
tvilling ett låg på tvären långt ner i magen med huvudet på höger och fötterna till vänster, medan tvilling två låg till vänster med fötterna nedåt och huvudet uppåt. Jag som hela tiden trott att det var två pojkar tänkte nu att den som ligger och slöar måste vara en han, medan den som står upp måste vara en hon :) ingen av barnen ville visa vad de var för något på UL, utan hade navelsträngen mellan benen. Vi hade ny tid efter två veckor, men den blev uppskjuten tills på fredagen istället för onsdagen.
vägen hit
Vi har egentligen hela vårt förhållande att tacka Tove och Seb för, vi träffades på torsdagen 7/7 2011, två dagar innan deras bröllop. Sen hängde vi ihop hela bröllopskvällen och dagen efter det. Man kan väl säga att vi aldrig slutade med hänga ihop trots avståndet. Den första veckan nick kom och hälsade på i sverige var helt klart en av de bästa i mitt liv! en mycket fullspäckad sådan med alla dagarna planerade med allt från havskajak till fiske med Pappa.
Nick flyttade hit i Juli 2012 när han var klar med sina studier, efter ett år av pendlande mellan sverige och england för oss.
Det var så härligt att träffas längre än en helg och att slippa vara det paret som inte vill släppa varandra på flygplatsen.
Vi hade allt planerat, han fick jobb snabbt och vi satte datumet för bröllop i Maj. Med två löner och mindre resor var det möjligt att spara ihop pengarna. Vi planerade ett enkelt bröllop där vi hade råd att bjuda många istället för dyrt.
I oktober blev vi lite otippat gravida på första chansen, jag var hemma och sjuk när jag gjorde gravtestet, behövde göra ett digitalt med för att verkligen tro på det :) lite nervöst att vänta hela dagen till N kom hem så att jag kunde berätta, men jag visste ju att han skulle bli glad och det blev han!!!
Här i krokslätt får man göra ett tidigt ultraljud som förstföderska, detta visade redan i vecka 10 att det var två, vi var glada, livrädda och kände oss speciella... Vi hade pratat en del om tvillingar så vi blev ändå inte helt förvånade ändå konstigt nog, intuitionen är en cool grej!
Fossing fick mig dock att inse att bröllopet behövde planeras om, tydligen kan man inte gifta sig höggravid med tvillingar, nu 12 veckor innan det planerade bröllopet vet jag med all säkerhet att hon hade rätt :)
vi var även på emmakliniken och gjorde extra ultraljud i v 11+1 för att få fina bilder att visa upp för släkten i england.
Än så länge var vi lyckligt ovetande om vad framtiden hade att komma med, även om jul för mig var lite stressande med lite mellanblödningar i ett annat land och utan närheten till "min sjukvård".
Efter Jul sov jag så dåligt att jag bestämde mig för att gå ner i tid och bli sjukskriven på 25%, detta var ett jobbigt beslut för mig som alltid trott att jag orkar allt och aldrig skulle vara sjukskriven. Jag var ju inte ens hemma från jobbet när jag opererade handen och knappt kunde hålla i musen till datorn... Var ett bra beslut som jag inte ångrar, att ha dubbla hormoner och två bebisar i magen tär på kroppen och orken och för första gången lyssnade jag :)
Jag var under hela denna tid väldigt illamående och trött, så att njuta av att vara gravid var det inte tal om, jag som alltid bestämt mig för att inte skaffa några barn hade en ganska lång tillvänjningsprocess att få huvudet att fatta att jag var gravid också... men veckorna gick och vi blev gladare och väntade på det stora rutinultraljudet, var skönt att trillat över v12 och hamna på den säkrare sidan och våga berätta...
Jag berättade tidigt på jobbet då jag mådde så dåligt, men det var skönt att hamna där det blev mer ok...
lägger med några bilder från Emmakliniken
Nick flyttade hit i Juli 2012 när han var klar med sina studier, efter ett år av pendlande mellan sverige och england för oss.
Det var så härligt att träffas längre än en helg och att slippa vara det paret som inte vill släppa varandra på flygplatsen.
Vi hade allt planerat, han fick jobb snabbt och vi satte datumet för bröllop i Maj. Med två löner och mindre resor var det möjligt att spara ihop pengarna. Vi planerade ett enkelt bröllop där vi hade råd att bjuda många istället för dyrt.
I oktober blev vi lite otippat gravida på första chansen, jag var hemma och sjuk när jag gjorde gravtestet, behövde göra ett digitalt med för att verkligen tro på det :) lite nervöst att vänta hela dagen till N kom hem så att jag kunde berätta, men jag visste ju att han skulle bli glad och det blev han!!!
Här i krokslätt får man göra ett tidigt ultraljud som förstföderska, detta visade redan i vecka 10 att det var två, vi var glada, livrädda och kände oss speciella... Vi hade pratat en del om tvillingar så vi blev ändå inte helt förvånade ändå konstigt nog, intuitionen är en cool grej!
Fossing fick mig dock att inse att bröllopet behövde planeras om, tydligen kan man inte gifta sig höggravid med tvillingar, nu 12 veckor innan det planerade bröllopet vet jag med all säkerhet att hon hade rätt :)
vi var även på emmakliniken och gjorde extra ultraljud i v 11+1 för att få fina bilder att visa upp för släkten i england.
Än så länge var vi lyckligt ovetande om vad framtiden hade att komma med, även om jul för mig var lite stressande med lite mellanblödningar i ett annat land och utan närheten till "min sjukvård".
Efter Jul sov jag så dåligt att jag bestämde mig för att gå ner i tid och bli sjukskriven på 25%, detta var ett jobbigt beslut för mig som alltid trott att jag orkar allt och aldrig skulle vara sjukskriven. Jag var ju inte ens hemma från jobbet när jag opererade handen och knappt kunde hålla i musen till datorn... Var ett bra beslut som jag inte ångrar, att ha dubbla hormoner och två bebisar i magen tär på kroppen och orken och för första gången lyssnade jag :)
Jag var under hela denna tid väldigt illamående och trött, så att njuta av att vara gravid var det inte tal om, jag som alltid bestämt mig för att inte skaffa några barn hade en ganska lång tillvänjningsprocess att få huvudet att fatta att jag var gravid också... men veckorna gick och vi blev gladare och väntade på det stora rutinultraljudet, var skönt att trillat över v12 och hamna på den säkrare sidan och våga berätta...
Jag berättade tidigt på jobbet då jag mådde så dåligt, men det var skönt att hamna där det blev mer ok...
lägger med några bilder från Emmakliniken
 |
| tvilling2 |
 |
| Tvilling 1 |
 |
| Ett försök att få med båda på samma bild |
Min terapi
Hej
jag startar en blogg för att skriva av mig lite, om du väljer att läsa eller inte är upp till dig.
Jag känner att jag behöver någonstans att skriva av mig, där jag samlar mina tankar och där jag kan kräkas ur mig allt och inget utan att spamma mina vänner på FB.
Dessutom tror jag att jag någon gång kommer att vilja gå tillbaka och läsa om allt jobbigt som varit.
Jag hoppas att jag iom att jag skriver av mig lite kan lätta på trycket och må lite bättre.
Har aldrig bloggat förut, så det här ska bli intressant att se hur jag lägger upp det och går vidare...
//Catten
jag startar en blogg för att skriva av mig lite, om du väljer att läsa eller inte är upp till dig.
Jag känner att jag behöver någonstans att skriva av mig, där jag samlar mina tankar och där jag kan kräkas ur mig allt och inget utan att spamma mina vänner på FB.
Dessutom tror jag att jag någon gång kommer att vilja gå tillbaka och läsa om allt jobbigt som varit.
Jag hoppas att jag iom att jag skriver av mig lite kan lätta på trycket och må lite bättre.
Har aldrig bloggat förut, så det här ska bli intressant att se hur jag lägger upp det och går vidare...
//Catten
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)