37+2 nio veckor och hemgång

Idag hade crp gått ner ytterst lite till 42, var nästan säker på att det skulle hindra oss från vår efterlängtade hemgång, men det gjorde det inte :) idag efter nio långa, tunga och omvälvande veckor fick vi åka hem. Vi får ge honom antibiotika och byta plåster på såret, men vi är hemma :) 

Tror det var det bästa som kunde hända oss alla tre! Även Jonathan var stressad och sov dåligt inatt. Om inte jag eller nick höll honom skrek han och var orolig. 

Sen vi kom hem har han sovit på sängen, i sitt babyskydd och hos oss. Helt lugn :)

Får se hur länge lugnet varar då den nya antibiotikan är känd för att ge magknip...

Vi är så himla glada, men också lite rädda och osäkra! 

Var det rätt att inte ta erbjudandet om permission och att sova på sjukhuset fler nätter? Var det rätt att lämna tryggheten hos läkare och sköterskor innan hans infektion är borta? 

Vi måste tro att det är det, tror inte vi hade mått bra av att vara kvar och jag tror det hade påverkat Jonathan negativt med den stressade situationen som råder där. 

Jag ser fram emot att sova i min säng med mina älskade killar på varsin sida om mig :) 

Fattar det inte, vi är verkligen hemma!