Eftersom crp har gått ner ytterligare 6 enheter och allting såg fint ut trodde läkaren att vi kanske får åka hem imorgon, jag hoppas det!
Kirurgavdelningen här är rena skämtet under sommaren! Jag har sovit i de rum som funnits lediga när Jonathan varit här, hela tiden med risken att bli flyttad om det kommer ett barn akut. Nu sista natten skulle vi få ett rum för att vänja oss vid att ha Jonathan en hel natt innan vi åker hem, men vi hann knappt mer än in innan de kom på att de hade ett trauma och vi var tvungna att akut flytta ut igen.
Nu får vi sova i amningsrummet, där finns ju självklart ingen toalett eller vatten. Smidigt...
Den stora gemensamma toaletten är som ett förråd där de ställer de saker som de inte får plats med riktigt efter ihopslagningen. Jaja det är bättre att vi får sova i amningsrummet ihop än att jag får dela med någon annan, hade blivit jättestressad varje gång han skrek för att någon annan kan bli störd.
Jag känner hur både jag och nick ligger på bristningsgränsen av vad vi orkar, tror vi skulle få ett sammanbrott om vi var kvar här länge till.
Personalen är bra, men det finns inte så mycket dom kan göra i kaoset som uppstår mitt i flytt ochsemestertider.
Kommer vi hem imorgon kommer jag verkligen gråta en glädjetår! Men vi väntar på nästa bakslag, vågar inte tro på hemgång innan vi ser det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar