Det känns som evigheter sedan vi var på rutinultraljudet som drog igång det hela, när Leo först visade sig vara liten.
jag vet att jag hela tiden någonstans trodde att det skulle lösa sig, att Leo skulle klara sig. Allt annat var så oerhört ofattbart och omöjligt att ta till sig.
Kommer ihåg hur jag ringde till mamma efter ett ultraljud och grät för att det kändes som om alla hade gett upp, att ingen trodde att han skulle leva.
Jag trodde alltid att det var meningen att vi skulle få tvillingar och att allt skulle gå bra. Kanske var det också meningen att det var så det skulle ha blivit, men något gick fel på vägen. Kanske finns det ingen mening alls.
Jag har slutat vara bitter, men inte slutat vara ledsen. Har fått kommentarer som: det måste ju vara lättare när man inte har känt honom så länge, men jag tror inte det är lättare, bara annorlunda, vi sörjer ju även de år vi inte fick och att Jonathan inte har sin tvilling att dela allt med.
Jag tror att alla som någonsin har sett sitt nyfödda barn för första gången och känt den monumentala kärlek man känner i det ögonblicket, kan föreställa sig lite grann hur det känns när den du kommit att älska från första sekunden slits bort från dig, hur ditt hjärta verkligen slits itu när ett barn av ditt eget kött och blod dör ifrån dig, när alla planer och drömmar om en framtid du trodde och hoppades du skulle få bara dör.
Jag läste någonstans att man var tvungen att passera v 22 (tror jag det var) innan fostret räknas som ett barn och blir bokförd som död och inte som sent missfall, vet att jag satt och var rädd att Leo skulle dö innan dess så att vi inte skulle kunna begrava honom och ha någonstans att sörja utan att han i allas ögon bara skulle vara ett missfall. Det känns som om folk inte tycker man har samma "rätt" att vara ledsen när det är ett foster och inte ett barn. Men jag hade nog sörjt nästan lika mycket om jag förlorat honom där och inte fått se honom, prata med honom och berätta att jag älskar honom.
Jag har åldrats hundra år de här månaderna. Jag har känt den djupaste sorg och den största glädje en mamma kan känna. Leos fight har tro det eller ej, inte bara skänkt sorg, utan också skänkt mig glädje. Jonathans framsteg har varje dag varit en källa till styrka och glädje, ett sätt att överleva det ofattbara.
Vi har tillsammans lyckats genomgå en lång period på Neo, som skulle varit jobbig för vem som helst och känt paniken för varje pling och infektion. Vi har också haft den stora glädjen att uppleva ett offantligt stöd från vänner, familj och helt okända människor.
vi har fått nytt hopp om mänskligheten och känt en stor tröst i det stöd och den kärlek vi fått.
Nio veckor på Neo och sjukhus sätter sina spår och vi har nu gått in i rollen som småbarnsföräldrar redan slutkörda och mentalt trötta, men som allt annat kommer vi klara detta med, tillsammans.
Jonathan och hans 2690g är en stor källa till glädje, han kan skrika och hålla mig vaken en hel natt, men när det väl kommer ett litet leende så är det bortglömt. denna fantastiska lilla krigare som utstått allt utan gnäll har nu fått ett jäkla humör. Han som älskade att bada tycker inte det är kul längre. allt som inte innebär äta eller ligga hud mot hud är enligt Jonathan slöseri med hans tid och en källa till ilska. Jag tror personligen att han behöver lite extra trygghet efter allt han har gått igenom, att han en dag tröttnade på att bli stucken och alltid bli väckt för att klämmas på eller göras något obekvämt med. Eller så kanske det är så enkelt att hans bråck gör ont när han ligger på rygg, det är jobbigt att inte kunna fråga.
Men i det stora hela är han en nöjd pojke och så vacker, tror hjärtat ska explodera av kärlek ibland.
Jag är glad att vi under denna perioden har tagit hjälp av våra vänner och att vi stöttat varandra och varit egoistiska mot alla utomstående. Vi har inte träffat någon vi inte haft energi nog att träffa, inte ringt någon vi inte velat ringa, eller haft dåligt samvete för att vi inte orkat tacka ordentligt för alla fina kort och gåvor. Vi har ju fått förstå att de som har brytt sig har gjort det för oss och inte för att få ett fint tack.
Här slutar en tvillinggravids resa, vi är hemkomna och det är dags att blicka framåt.
jag kommer fortsätta blogga lite sporadiskt på http://mammacatten.blogspot.se/ för er som vill fortsätta följa vår resa.
